Death by death

 Svettiga somrar mellan studier, spenderades på vårdhemmet.  

Många mil avverkades i scholl-tofflor längst korridorerna.

Där mötte jag det mänskliga i alla former och jag hatade det och jag har nog aldrig skrattat så mycket som under de där somrarna. Det är något så oerhört roligt med någon som bajsar på spisluckan i köket eller försöker ta dina tänder, fullt övertygad om att du i själva verket snott deras snygga lösgaddar.

Sökaren som pep i ett. "Måste kissa" "Är Per uppe än?" "Torka med hårtorken mellan tårna!" "Måste kissa!!" "Är Per uppe än?"

Ibland när man stod där och valde bland fula tantklänningar för att sätta på någon liten tant, slog det mig att nästan var som att leka med dockor? fast fula och inte alls med så hotta tillbehör som Barbie hade. Come on? en stylist måste ju ha lite att jobba med.

Mest tyckte jag om att sitta vak och att sitta på sängkanten bredvid tant Elfrida och försöka få henne att ta morfinet. Cancern rev i hennes kropp våldsamt och obarmhärtigt. Hela hennes rum luktade cancer och död. Hon var envis och arg som ett bi och allt som oftast fick smärtan och medicinerna henne att se syner. Spindlar och råttor kröp över väggar och golv, men i mellan åt kunde hennes ansikte spricka upp i ett leende och det leendet fick hela världen att stanna. Då kändes det som om livet aldrig skulle bli fridfullare och mer fullkomligt än att sitta just så på en sängkant i solen och se damkornen dansa i luften med Elfridas hand i min.

Att sitta vak bredvid någon som var gammal och sjuk och skulle dö kändes alltid som ett privilegium. När det inte är ens egen morfar eller ens gamla moster står ens egen sorg inte i vägen och gör saker mer komplicerat än vad det är. En dag tar det slut. Punkt.

Det underliga är att man lär sig att se när det närmar sig. Det känns i luften. De sista dagarna eller kanske under de sista timmarna är det som om ansiktsdragen försvinner. Det är som om det Jag man tillskansat sig under sin livstid vänder tillbaka in igen. Kvar blir en dödsmask. Ett kranium. Kanske har man inte längre någon användning för sig själv som individ. Sådana småsaker behöver man inte längre bekymra sig om. Man går in i sig själv djupare och djupare och så är man inte där längre. Man drar ytliga rossliga andetag med allt längre mellanrum. Jag minns min första. Med mitt ansikte tätt mot hans stirrade jag på hans mun och tänkte "Är han död nu?", men ryckte till vid nästa andetag. "Men nu då? Är han död nu?"

Och till slut var hans faktiskt död och då blev det så där stilla i rummet. Jag lossade min hand ur hans, rättade till täcket för att hans tunna bleka armar såg så oskyddade ut och klappade lite på honom medans jag pratade lite med honom och önskade trevlig resa.

Sen lämnade jag rummet och jag hade ljugit om jag hade sagt annat än att en av de känslor som uppfyllde mig var en något morbid upphetsning.

Jag hade sett min första döda människa!!!

Om vi hade vägt farbrodern, hade det då saknats 21 gram? 

Det sägs att det som skiljer människan ifrån djuren är det faktum att människan är medveten om sin egen förgänglighet. Människan lever sitt liv medveten om att hon en dag skall dö.

När man tänker på det är de flesta av oss redan döda.

Olof Skötkonung är död.  Kung Hammurabi är död. Hitler är död.  Kejsar Qin Shi Huangdi är sten död. Donator Hartmann och maltmästaren Sjögren är döda. En Märta, en Mary, en Magnus är död. En Karlsson, en Jansson, en namnlös.

Ni förstår nog vart jag vill komma.

De flesta av de ting vi omgett oss med är redan upplösta av tiden. Allt som finns kvar är trasiga bråkdelar av helheter. Kanske kommer den  här bloggen att handla om sökandet efter skärvor, om mumier, om förfall. Eller kanske om jakten på evigtliv, eller om fossil. Just nu gillar jag fossiler. Kanske kommer den inte att handla om någonting eller om allting. De här raderna kanske är det enda som blir. Chansen är stor.

Under ett möte med en arkeolog, som berättade om de nästan tvåtusenår gamla mumiebyltena som funnits på Paracas halvön i Peru, försökte jag gång på gång ställa frågor som gick ut på att ta reda på vilka de var. Var bodde de? Vad åt de? Vad drömde de? Till svar fick jag bara, att "Det vet man inte!"

Tiden och gravplundrare har förstört ledtrådarna till det förflutna. De som en gång levde dog. Sen begravdes de. Det vet man... Säkert.

Är inte poängen med att de blivit begravda, att de faktiskt en gång levt? Så här i efterhand, efter en så där tvåtusen år, är döden det enda som finns kvar.

Så visst är det väl värt att följa uppmaningen som går att läsa på grindarna in till somliga kyrkogårdar: "Tänk på döden!"

Jag kan nästan svära på att döden tänker på dig.