Fula hemliga tankar
VARJE GÅNG DU ÄR LYCKLIGARE ÄN JAG DÖR EN LITEN BIT AV MIG.
Bara på facebook lever du kvar lite längre...
De dödas semesterfoton skvalpar runt ute på nätet och jag sover i farmors lakan.
Det som var hennes liv är vrakspillror som spolats upp på olika stränder.
Knappast någon minns ännu att hon en gång levt. Allra minst jag.
Men jag äter med hennes gafflar.
Så snabbt kan en människa suddas ut.
Trots att det alltid finns några som kämpar för att minnas och hålla kvar.
Alla löses vi upp och blir till stjärnstoft och ingen läser det här.
Jag skickar ut det här raderna rakt ut i ett svart hål.
Men det gör ingenting för det är dit vi alla skall gå.
Någon...
Ja någon är orolig och skickar dit brodern med nyckeln.
Någon, som är brodern går dit och hittar honom sittande i soffan.
Någon har satt sig där i soffan, men finns inte längre kvar.
Någon är döende men tvingas ta i mot det samtal som alla ständigt fasar för.
En röst säger i luren att den någon som var ens allt, inte finns mer.
Någon säger att man vet inte. De har inte hittat något brev.
Någons liv borde ha slagits sönder helt efter det telefonsamtalet.
Men om allt redan är sönder trasat för att man är sjuk och inga mediciner tar?
Vad finns det kvar som kan slitas i sönder?
Jag har...
...en vän som är så väldigt sjuk.
Och jag tänker att man är ensam i det.
Man kan bara bilda som en mur runt omkring och sträcka fram händer och beröra.
Till varje människa som faller önskar jag en sådan mur.
Men sedan om kampen är förgäves och alternativen tar slut.
Då är det bara en som dör.
Det är så väldigt ensamt att var döende.
Jag har...
...en vän som är så väldigt rädd.
Och jag tänker att om jag skulle kunna byta och ta min väns plats.
Att jag inte skulle vara rädd.
Men det hade nog inte varit sant.
Inte när man faller så långsamt så att man vet att man faller.
Till varje människa som faller önskar jag vingar och mediciner som förgör.
Jag är...inte hjärtlös bara lite hård
Jag har...
...varit på min farmors begravning.
Vi har egentligen aldrig varit speciellt nära så det sorgliga är väl just det faktum att jag inte sörjer.
Vi får plats i kapellet.
Vi som kommit för att säga farväl.
Alla värmländska kusinerna är där, flygkusinen, hästkusinen och ha-två-barn-när-man-är-sjutton-inte ha-någonstans-o-bo-o-förlorat-sina-barn-kusinen.
Och så har vi farmors virkkompisar och så chile klanen så klart.
Prästen talar om sorg och saknad och säger att om man inte sörjer har man inte älskat.
Bara då vill jag gråta lite grann eftersom jag inte sörjer och alltså är en människa som icke har älskat.
Bara över mig fäller jag en tår.
Efteråt äter vi smörgåstårta hemma i farmors lägenhet.
Jag sitter i farmors soffa. Soffan har funnits längre än jag på den här jorden.
Alla kusinerna har som barn sovit i soffan.
Barndomens farmors-besök följde givna mönster.
Jag sov i soffan. Pappa var ute och trillade väl inte in förrens framåt morgonen.
Han hedrade dock vår affärsuppgörelse och varje morgon låg det en påse med kletiga salta godisar i en påse på köksbordet, som muta till mig.
Barn vaknar tidigt men får de godis så håller de käft.
Straffet för sena nätter och för mycket alkohol, fick pappa när farmor väckte honom för kl 12 serverades det middag. Gråkôrv och potatis och så efteråt kaffi....
Pappa köpte alltid en klippbok till mig på Domus vid torget.
En gång fick jag ett pennskrin i trä.
Samma soffa, samma säng , samma tavlor på väggarna också så 467 tomtar...
Det lämnar farmor efter sig och ingen vill ha någonting.
Vem vill ha 467 tomtar?
Det blir så lite kvar av en människa. Liksom bara tomtar.
Smörgåstårtan är god.
Vi utbyter anekdoter om mosters förre man som kusinerna genomlevde hela sin barndom med.
Om gången när han hade kommit över ett helt parti med vänsterskor eller när han reste runt med sina karuseller. Han var fan inte klok men jösses vad han fick folk att skratta.
Han hade en egen son som hette Burt. Bara en sådan sak.
När jag var liten sa jag att jag skulle gifta mig med min äldsta kusin och bo i en stuga vid havet.
Nu flyger han jas-plan och är medelålders men kanske att jag kan sträcka ut en fot när hans fru går förbi så hon trillar och slår ihjäl sig.
Men sedan är det dags att skiljas och sprida ut oss över Sverige kartan.
Vi kramar om varandra så som man gör när man förenas av blodsband, men i själva verket känner jag ingen av de här människorna.
Vi säger att vi får ses igen.
Men man vet ju.
Sist vi sågs var vid farmors 80-årsdag för åtta år sedan.
Nu finns inte farmor.
Bara tomtar.
Jag tar bussen hem och svär över att jag tog den svarta vårkappan.
Det är kallt.
En liten hyllning till saker i vardagen...
På ett tåg mellan två orter någonstans i Sverige.
Det är en sådan där boskapsvagn med sittplatser längs sidorna för de som inte har någon bokad plats. Den är full med hemvändande julfirare, barnvagnar och en jätte stor hund som dreglar.
Tåget kränger fram genom skymningsljuset mot kvällsmörker och Göteborg.
En kvinna kommer från ena änden av vagnen med siktet på den andra änden. Hon har någon form av utvecklingstörning och viss funktionsnedsättning. Vagnen kränger och hon har svårt att gå.
Det är då det händer.
Full av tillförsikt inför det mänskliga sträcker hon ut sina händer utan att se sig om. Hon ser bara rakt fram dit hon tänkt sig, som om hon inte behöver tveka om att det skall finnas händer som möter hennes.
Det behöver hon inte heller.
En stor hårdrockskille möter först hennes vänstra hand, jag tar över och möter hennes högra, en ung tvåbarnsmamma tar över efter hårdrockaren och så tar hon sig igenom vagnen. Så för vi henne fram tillsammans.
Alltid är det en hand där och möter hennes när hon sträcker ut handen i luften.
Allt detta pågår till tonerna av Glasvegas i min ipod och det är vackert.
Jag tänker att det finns hopp och händer som tar i mot ...iallafall ibland om man har tur
I Hatsepsuts fotspår
Jag hade en klar bild framför mig hur det var.
Hur Tuthmosis I, som då förstås bara heter Tuthmosis, lägger armen runt sin dotters axlar och slår ut med den andra handen som om han själv skapat landskapet under dem.
"Här " säger han "Här är platsen där mitt eviga livs resa börjar"
Jag tänkte mig att hon skalv till i den tidiga morgonen, som ännu hade något av nattens svalka i sig.
Men det var inte den svala luften som kröp ner längst hennes ryggrad. Det var det mäktiga landskapet som skapat och utvalt av gudarna låg där framför dem, som indränkt av guld och blod.
Jag tänkte att den platsen bar på nyckeln till att hon hade styrka nog att bryta alla mönster och betvinga alla belackare och bli den första och ända kvinnliga Farao. Att bitarna skulle falla på plats och att landskapet skulle få mig att hissna.
Jag tyckte ju att jag kände henne
Så är det bara så himla fult.
Och varmt.
Och grusigt.
Och fullt av turister.
Vad är det som är så djävla kungligt med den här dalen?
Nere i gravarna är det säkert över 40 grader och svetten rinner och det är nästan så att tanterna är på väg att själva få stå inför Osiris för att väga sina hjärtan på Anubis våg. Lätt väger rättvisans fjäder mot feta hjärtan som knuffat och buffat sig fram. Bäst att de passar sig och tar sig upp mot ljuset, luften och nya vattenflaskor, om inte det krokodilhövdade vidundret skall få sig ett skrovmål.
Hur kunde de välja den här platsen tänker jag. Denna grushög i grusdassig öken.
Men jag känner ju öken. Vet hur ful och skoningslös och livlös den är i skarpt ljus. Vet hur den förvandlas när ljuset mjuknar. Hur form och pärlemor kryper fram, ur skarpa skuggor och hålor och väller fram över landskapet. Fyller det med oändlighet och sjärnstoft.
Men nu så här mitt på dagen kan det kvitta.
Jag vill hellre vara med Ali.
Glida fram över Nilen i hans båt.
Simma med osynliga föroreningar och berberbarn. Allt medan kapten Ali inte låter sig stressas av något.
Han röker hasch från Sudan, åsnorna skriar och solen börjar gå ner.
Och jag fattar grejen.
Avskedskonsert...
En sista klagande ton från en klagande gitarr dröjer sig kvar och för ett kort tag känns det som den skall bli kvar för evigt och stiga mot den blå himlen.
Slita sönder atmosfären och stiga upp, upp i rymden.
Men efter en evighetslång mikrosekund faller den till marken och med den där sista tonen är det någonting som dör. En era som tar slut. Det är någons ungdom som med ens är till ända och det enda som finns att göra är att gå hem.
Hur kunde den där pulsen som vibrerade som ett fågelhjärta i handlov och tunga, stillna och stelna i lagom tid till att barnvakten måste hem?
Två tänkta skåror på armarna bli tomma ekon av en förfluten tid?
Men trots det är det något som dröjer sig kvar i luften och där just då är det någon annans ungdom som spränger sig ut ur barndomens kokong.
Håret är med ens elektriskt och huden inte tjock nog för att räcka som pansar.
Och den som just förlorat en hel era går hem och den som just startat låter bli.
Och det kommer ta ett tag...att gå hem.
Tänk att det så ofta tar så lång tid för oss att bli lyckliga eller för att åtminstone bli stabila.
Och att man sedan lätt kan längta efter att känna sig levande igen...längta efter att känna sig så levande att man vill dö.
"Please! Be so fucking emo!!"
Ljuset i tunneln och liksaft på tyget
Snart, snart är utställningen jag jobbar med färdig...kanske.
Det är inte helt säkert att det hinner bli färdigt men så är det alltid.
Jag har muskelknutor stora som grapefrukter och kan inte sova på nätterna. Ibland har det känts som om det inte kommer att gå och inte kommer att bli bra, men i takt med att utställningen växer fram vill jag mer och mer bara var i den.
Jag står och hänger över konservatorerna, teknikernas, snickarnas, ljudkillarna, glaskillarnas (dålig könsfördelning men så är tyvärr fallet), säkerhetsgubbarnas, klistra upp skyltar-damernas och ljus magikernas axlar för att vara med när det händer saker.
För att få se det växa fram, som vi föreställt oss och arbetat för att förverkliga, under det senast året.
Mina tre läsare vet nog vad de skal hitta underverket.
Den öppnar på torsdag kl 19.00
Nu ligger de där svävande i mörkret; tvåtusenåriga gravtextilier.
Tittar man riktigt noga bortom dess fantastiska bildväv och deras vibrerande djupa färger, ser man att de är lite fäckiga.
Det är inte tidens tand mina vänner.
Det är liksaft!!!
Jag inser att jag blivit blåst...och ser till att komma upp på vinden
"Visst har jag sett fransmännen i Benkällaren" säger jag och kväver en gäspning som inte alls finns där och jag tycker själv att jag låter blasé och världsvan.
Jag och en kollega är på väg till det där stället igen och små pratar lite under tiden. Det är då, som han mitt i ett anförande om en benkurs han tagit där under utbildningen, säger någonting om Benvinden.
Jag stelnar genast till och en nerv i närheten av ögat hoppar till ett par gånger.
Vad är det här? Vad är det han säger?
Finns det en Benvind också?
En Benvind som ingen berättat för mig om och som jag inte har sett. Jag känner mig upprörd och blåst. En hel vind full med ben och så får man se bara en skiten liten Benkällare.
Att jag tyckte att det var fantastiskt är glömt i samma stund som jag hör att det finns något jag inte sett.
"De finns jätte stora valben där och så...", säger han. Han fortsätter att prata men jag hör inte riktigt vad han säger för jag tänker bara på vinden som jag förvägrats.
Hjärnan börjar genast att försöka göra upp planer på hur jag skall komma dit.
"Har du sett rummet med grejer i foramalin i?" frågar han och jag blir genast uppmärksam på vad han säger.
"Nä" svarar jag men kontrar med att säga att vi har ett torkat lamafoster. Sedan får jag förklara att det samlats in under någon resa till Peru där de fortfarande ibland läggs under husgrunden när man bygger nytt för att välsigna huset.
Jag känner att vi i alla fall är tillbaka på nästan lika villkor igen.
Vi kommer fram och jag befinner mig åter igen nere i Benkällaren. Men trots att jag den här gången får sitta på valkots- pallarna, förmår inte källaren att göra mig lika upphetsad den här gången. Inte nu när jag vet att det finns en Benvind också, ett par våningar ovanför mitt huvud och det tycks ouppnåligt att ta sig dit.
Vi tittar på späckhuggarkäkar och mäter och grejar. Vi blir visade en som jag tror blir perfekt men jag hinner inte säga det innan vår värd säger att i värsta fall kan vi ju gå upp på Benvinden och leta för där kan det ligga en käke...
Jag hör att jag säger"Ja det är nog bäst att vi gör det!" alldeles för snabbt och bestämt. Det låter lite underligt men det funkar. Jag har redan funnit vad jag kom för, men det håller jag tyst om.
Min ciceron flåsar i trapporna, men skit samma. Benvinden - Here I come!
Jag har sett den! jag var där!
Jag tänker inte berätta hur det såg ut där. Det får ni fantisera fram själva.
Nästa gång skall jag ta mig in till formalinburkarna...Att vara lätt morbid är nog inte skäl nog men det skall nog gå, småning om.
Lukten av ben följde mig hela dagen och gjorde mig lätt illamående.
Det var det värt!
...sa sag man honom...
... trettio sekunder efter att ha koat ganska sa lange.
Han Lenin alltsa!
Det utbrot nastan slagsmal i kon in. Nar tillrackligt manga trangt sig fore, da rann det ryska temperamentet till och det var skrik och gap och...Ryssland.
Val inne gar man ner i morkret pa rad medans vakterna hyschar. Fort gar det och sedasn ligger han dar...Kanske!
For vem vet om det fortfarande ar han? Det skulle lika garna kunna vara en vaxdocka. Han ser liten ut. Kort!
Kostymen ar lite stor.
En hand ar knuten den andra oppen.
Ar det en knuten hand som slar eller en knuten hand som skakas i vredesmod mot de som fortrycker.
Sa som det blev. Var det sa han tankte det.
Ar det en hjalte eller en tyrann som ligger dar. Skall han hedras eller bespottas?
Ar det ratt att man kan ga och kolla pa honom?
I morse bet frosten i graset pa steppen, innan solen natt fram och kysst bort det.
Roken steg fran de spridda jurtorna i fjarran. Manniskor som sovit ute efter att ha samlats och firat Nadaam, sag frusna men harda ut. Som ett folk som klarar allt.
Ett litet barn som satt pa hasten bakom sin far lat vinden fanga en drake som steg mot skyn.
Jag sag en dod hast som lag med framstrackta stela ben och som helt klart inte skulle vinna nagot mer kapplopningsrace.
Ni ser jag spanar standigt efter doden...
Han Lenin alltsa!
Det utbrot nastan slagsmal i kon in. Nar tillrackligt manga trangt sig fore, da rann det ryska temperamentet till och det var skrik och gap och...Ryssland.
Val inne gar man ner i morkret pa rad medans vakterna hyschar. Fort gar det och sedasn ligger han dar...Kanske!
For vem vet om det fortfarande ar han? Det skulle lika garna kunna vara en vaxdocka. Han ser liten ut. Kort!
Kostymen ar lite stor.
En hand ar knuten den andra oppen.
Ar det en knuten hand som slar eller en knuten hand som skakas i vredesmod mot de som fortrycker.
Sa som det blev. Var det sa han tankte det.
Ar det en hjalte eller en tyrann som ligger dar. Skall han hedras eller bespottas?
Ar det ratt att man kan ga och kolla pa honom?
I morse bet frosten i graset pa steppen, innan solen natt fram och kysst bort det.
Roken steg fran de spridda jurtorna i fjarran. Manniskor som sovit ute efter att ha samlats och firat Nadaam, sag frusna men harda ut. Som ett folk som klarar allt.
Ett litet barn som satt pa hasten bakom sin far lat vinden fanga en drake som steg mot skyn.
Jag sag en dod hast som lag med framstrackta stela ben och som helt klart inte skulle vinna nagot mer kapplopningsrace.
Ni ser jag spanar standigt efter doden...
Pa spaning efter...
Lenin.
Hur ar det ? Far man forfarande beskada honom i all sin prakt? Jag tror inte det men skall ta reda pa det i morgon.
Han ar i allafall sa kackigt balsamerad att tva personer jobbar med att balsamera honom for jamnan sa att saga, eftersom det maste gora om det hela tiden.
Det kostar att ligga pa topp.
Deathbydeath fortsatter att spana efter doden, vart han den an dyker upp....men gor sitt basta for att undvika den.
Indiska benfabriker igen och så lite kor...
Produktions processen.
Om man jobbar på en illegal benfabrik i Indien någonstans, skulle ens arbetsuppgifter kunna bestå av att lägga kroppar i nät och sänka dem i floden och att fiska upp dem igen efter någon vecka så där.
Efter en vecka har vattnet, bakterier och fiskar gjort gemensam sak och gett köttet en mer mjuk och dallrig koncistens, som är tämligen lät att lossa.
Därefter skrubbar man benen ordentligt och badar dem i kaustiksoda för att få bort det sista "köttet"
Då är det rena men har en mer gulaktig färg än vad som passar sig i skolsalen, så för att få dem medicinskt vita lämnar man benen i solen en vecka innan de bleks i någonslags klorlösning.
Det här är ju naturligtvis på många sätt ett oerhört makabert jobb, som förr och antagligen fortfarande i stor utsträckning, sköttes av människor från Dome kastet ( de kast som arbetade med kremeringen av döda).
Jag hade aldrig klarat av det. Jag skulle aldrig vilja klara av det och ändå...
Jag fascineras av det...
Trots det sover jag inte i en kista, har inte svarta väggar, rycker inte av vingar på insekter och är inte alls intresserad av vare sig seriemördare eller ritualmord.
Jag fascineras av det det jordiska.
Det biologiska.
Det avdramatiserade.
Det vardagliga.
Det köttiga.
Det vi kallar Jag. Det vi kallar mänsklighet och besjälar, kan likväl reduceras till ben och mosigt kött.
Vi skapar och vi förmultnar. Vi är förmer och ingenting.
Vi har bara föreställningen om att vi är.
Även utan rikligt med svart kajal och mordisk lusta, så har jag trots allt personlig erfarenhet av själva processen och allt jag har att säga är...
De får det att verka så LÄTT.
För ett par år sedan ville jag ha en koskalle på väggen (det hade också en fullt logisk förklaring som jag inte kommer redogöra för här och nu).
Det är inte så lätt att hitta koskallar bara så där så jag hittar en bonde på landsbygden som jag fick ett kohuvud av. Med kött, med öron och visdomständer. Hela härligheten!
Då startade KAMPEN.
Den skulle komma att pågå i ca 11/2 år och den var hård och kostade mycket lidande.
Jag kokade den förbannade djävla skallen i säkert över ett dygn. Jag skar, rev och slet bort kokt kött (som förövrigt skall vara något av det bästa köttet). Jag kokade den igen.
Jag tvättade den med högtryckttvätt. Vatten och kött skvätte åt alla håll.
Tillslut fick jag skallen ren men den STANK så det gick ju inte att var i närheten av den.
Jag kokade den igen och igen...och igen.
Den fick ligga ute i en myrstack i flera månader och den STANK.
Jag kokade den igen.
Den fick bada veckovis i klorin.
Och den STANK.
Den fick spendera några månader på ett vindskontor för att "lufta" av sig och den fick bada i klorin igen och tillslut satt den på min vägg: Ben vit, stenhård och nästan luktfri.
Min segertrofé. Människan hade segrat. Jag hade segrat.
Jag var värdig att ha den. Min kamp som icke hade varit lättköpt, helgade relationen ko/människa.
Processen hade gjort oss till ett.
Jag älskar kor!!!
Nu skall jag åka till världens ände och tillbaka...nästan i allafall så det kommer inte hända så mycket på bloggen den närmaste tiden. Men jag skall resa långt och vara på spaning efter Döden...så klart.
hungrar efter odödlighet...
I form av filmer som förändrar, diktrader som skär och odödliga litterära storverk som förmår att stå i mot tidens tand.
Mest av allt önskar jag mig magiska böcker.
Sådana som man kan bläddra i.
Sådana som får synapserna att dansa can-can och såväl serotoninet som tårarna att flöda.
Sådana som tål att läsas om och om och om och om igen...
Bokaffärer fyllda med deckare och pinsam chicklit eller tråkigt manligt gameande, får mina ögon att leta efter blöta golv att halka på eller dörrar att gå in i.
En tillfällig minnesförlust skulle ge mig möjligheten att för första gången möta djävulen en vacker vårkväll i Moskva, gå vilse i Borges labyrinter och ha en intensiv kärleksaffär med Milan Kundera.
Jag skull fortsätta gå förbi Irvings öppna fönster och ignorera hans björnar och jag skulle ge mig av på långfärd till Österled tillsammans med Röde Orm.
Vi skulle mötas upp vid spanska trappan, Birgitta och jag. Sedan skulle vi dra runt i Europa utan en tanke på en morgondag.
Jag skulle finna botemedlet mot kolera och ensamhet.
Jag och Bombi Bitt skulle dra till Kivik och hänga med Vallackaren och alla de andra sköna galningarna.
Jag skulle kunna hjälpa till med det dagliga slitet uppe i torpet med Moa och hon skulle berätta om kungens rosor och kanske skulle vi en dag möta en diktare som skulle lära oss om livet, universum och allting.
Allt detta skulle jag då kunna göra för första gången.
Jag behöver en dos odödlighet nu snarast.
Någon som har ett bra boktips?
Saker jag dödat del 2
Alla bär vi väl på vår egen saga inombords?
Genom åren skapas myten om det egna jaget, genom föräldrar och vänner som speglar en och återberättar uttryck och händelser. Iallafall min familj består av sagoberättare.
Min myt börjar med natten då jag föddes. Då rev och slet vinden i gulnande höstblad och gatlyktorna gungade fram och tillbaka och var nära att slita sig ur sina fästen. Jag har fått återberättat hur de gav gatorna ett pendlande spöllikt ljus och att min mamma vankade av och an. Av och an.
Det är början på Mig.
Den händelse, som berättats flest gånger är nog ändå den om den lilla kattungen.
Vi hade två katter. Tiss och Sara.
Storasyrran hade bestämt att Sara var hennes och Tiss kunde få vara min om det nu, nödvändigtvis skulle vara rättvist.
Oturligt nog var jag så liten att jag inte hade koll på saker och ting så hon döpte min katt till Tiss. Fint namn tycker jag nu förvisso, men det kom inte till för att var fint utan för att det var så likt ordet kiss.
Sara och Tiss förde en tämligen fri och lösaktig tillvaro och födde ständigt nya ungar. De var fenomenala på att tajma födslarna och tronade i var sin motsatt garderob i hallen och lät kattungarna springa fritt i mellan. De turades även om att stanna och vara hemma med alla ungarna medan den andra var ute och visade upp sig för traktens hankatter.
Vid en av alla dessa födslar när jag var så liten att jag inte kommer ihåg det själv, hände det sig så att en av kattungarna var lite mindre och svagare än de andra i kullen. Men den var säkert väldigt gullig.
På egen hand hade jag beundrat kattungarna en liten stund och ville väl ta upp den lille rackarn och hålla lite i den bara. Så liten, mjuk, blind och pipig. Så...hållvänlig.
Trots att jag i stort sätt är uppvuxen på något så ohälsosamt som kalaspuffar var det inget fel på mina starka, fina händer.
Jag råkade visst hålla lite för hårt och den lille sötnosen gick ett tragiskt öde till mötes, när den klämdes till döds mellan mina knubbiga, klåfingriga barnfingrar.
Tragedin var ett faktum och det var inte så mycket annat att göra än att samla ihop trupperna och genomföra en högtidlig begravning bakom utedasset.
Och nu till orsaken till att det här är en av min familjs favorithistorier.
Storasyrran var otröstligt och grät i högan sky under hela begravningsakten. Förutom när det gäller namngivning av katter, har hon begåvats med ett hjärta av guld och en oändlig brunn av empati att ösa ur.
Vad gjorde KATTUNGE-MÖRDERSKAN själv?
Grät ohejdat?
Hängde med huvudet och strödde aska i sitt hår?
Inte då! Hela begravningen igenom tjatade jag bara på bred göteborska:
"Kan jag få se den lille döe kattongen? Ja vill se den lille döe kattongen!"
Där satte jag tonen för fortsättningen på det som är jag.
Jag följde dessutom upp det med, att ett par år senare anlända något sent till ett barnkalas. När jag kom grät alla barnen högt och hjärtskärande i kör. Födelsedagsbarnets gröna undelat hade så att säga, hastigt lämnat paryt och låg död på diskbänken.
Inte grät jag då heller inte utan gick bara fram och stirrade på fågeln och utbrast lakoniskt, "Ja, ja! De får väl köpa sig en ny"
Det kunde aldrig ha blivit på annat sätt än så här.
Death by death says: "Just suck it up!"
Hellre benlös än hjärtlös
Ända sedan Leonardo da Vincis dagar under senare delen av 1400-talet, då man i Europa började intressera sig för människan ur en mer anatomisk synvinkel, har det förekommit en jakt på kött att skära i och ben att betrakta.
Jag lovar att återkomma med en betraktelse som enbart handlar om den moderna anatomins framväxt och jakten på kroppar. Kanske kommer tyngpunkten då att ligga mer på hur tacksamma vi kanske bör vara mot dessa skrupelfria obducenter, som karvade sig fram för mänsklighetens väl och ve.
Det här handlar inte om tacksamhet, utan bara om hur rika länder i väst utnyttjar de mindre lyckligt lottade och tar även det absoluta sista som finns kvar. Arg mig det gör, som Yoda skulle sagt.
Det är ständigt brist på döda kroppar. Det är så mycket saker vi behöver dem till och som sagt så mycket vi har att tacka dem för och inte så många som är sugna på att ställa upp frivilligt. När de lever alltså...
Ta USA...som av en slump...De kroppar som doneras till "vetenskapen" går i stort sätt åt, för att nästa generation läkare skall lära sig att rädda liv genom att öva på de döda.
De skall skäras och sys i och det skall sågas av armar och ben. Sedan kremeras de i regel. Ashes to ashes så att säga. Det blir inte mycket ben över så de flesta skelett och skelettdelar importeras från andra länder.
I nästan 150 år har Indien varit den största exportören av skelett. Handeln med ben börjar i avlägsna fattiga byar och slutar på anrika medicinskolor runt om i världen.
1985 förbjöd Indiens regering handeln med mänskliga kvarlevor, bla. i samband med en skandal då en "benhandlare" greps efter att ha sålt och fört ut 1.500 barnskelett, ur landet.
Eftersom barnskelett är sällsynta och eftersom de illustrerar olika stadier i den osteologiska utvecklingen är barnskelett mer eftertraktade på marknaden och betingar ett högre pris.
Panik utbröt i västbengalen och det gick rykten om ligor som kidnappade barn och mördade dem för att ta deras skelett. Några turister blev dödade och så var det slut på handeln.
Samma år rapporterade the Chigago Tribune att så många som 60.000 skelett skulle ha förts ut ur Indien, året innan.
För det fascila priset av 300 dollar kunde den flitiga medicinstudenten köpa en Bone Box med ett komplett skelett ihop med anatomi läroböckerna.
När Indien förbjöd handeln var det slut på sötebrödsdagarna. Länderna i väst tvingades att vända sig mot Kina och Östeuropa för att få sitt lystmäte på ben mättat. De lyckades dock inte mätta marknaden och dessa skelett ansågs i regel vara av sämre kvalité än skelettdelarna från Indien...som ju hade en lång tradition av att preparera och handla med ben.
Sedan dess har det blivit snålt om mänskligaskelett och den ambitiöse studenten kan inte längre köpa sitt eget. Ett helt mänskligt skelett i bra kondition kostar i dag många tusen dollar och man kan få vänta på sin order i månader eller kanske till och med år.
I värsta fall får studenterna nöja sig med att studera välgjorda replikas.
Och nej, det fungerar inte lika bra får då missar man den mångfald och variation vi människor ståtar med.
Det ursäktar inte att man snor människors skelett.
För det är så klart att den illegala handeln pågår än idag.
Det finns fortfarande undangömda "benfabriker" och det finns fortfarande människor som köper.
Naturligtvis gick jag igång lite på preparations -processen, men den känns inte rätt att gå närmare in på...
Inte här. Inte just nu.
World Congress on mummy studies, Lanzarote 2007
Om man ändå fått vara med, bara en liten stund.
Vill bara dela med mig av sista dagens program på sista congress of mummistudies 2007. Nu måste världen vänta ända till 2010 då nästa kongress kommer gemomföras. Själv hade jag nog valt att gå på fjärde dagens symposium om mummiehår.
HELT FANTASTISKT!!!
Friday 23
9-14 Morning session 1
5.4 3D reconstructin
5.5 Paleodietes
6 Mummification Methods and Animal Mummies
11:30-12:00 > Coffee break
14:00-15:30 > Lunch
15:30-19:30 > Afternoon session 1:
6.1. Symposium on “Subadult Mummies”
17:30-18:00 > Coffee break
PLACE: TEATRO DE TEGUISE
9:00-14:00 > Morning session 2:
7. Methodology Session
7.1. Symposium on “Evidence-based Methodology in Mummy Research”
8. Free Communications
11:30-12:00 > Coffee break
14:00-15:30 > Lunch
15:30-19:30 > Afternoon session 2:
9. Posters Session
17:30-18:00 > Coffee break
PLACE: SANTO DOMINGO CONVENT
19:40 > ANNOUNCEMENT OF THE VENUE OF THE 2010 WORLD CONGRESS ON MUMMY STUDIES
20:00 > CLOSING STATEMENT
21:00 > OFFICIAL DINNER (BY COURTESY OF THE LANZAROTE LOCAL GOVERNMENT)
Kolla in deras fantastiska hemsida!
www.6mummycongress.com/ingpresentacion.htm
Manus, montrar och mumier
Jag skall skriva ihop ett litet manus om...Döden.
Helst skall det vara färdigt den här veckan. Det skall handla om: Livet! Om döden! Om frön! Om marsvinsbegravningar!
Det skall vara till barn, fast till vuxna och så skall det vara poetiskt.
Det är min egen dumma idé men det lät så bra på ett möte för ett tag sedan.
Än så länge har jag bara kommit fram till tempur, ljudet av vind och två små lampor uppe i taket och det har ingenting med manuset att göra.
Virvlande ökensand, hav och himmel....Nä glöm det!
För två tusen år sedan sveptes de döda in i lager av tyg och tråd och begravdes i öknens torra evighet....
Nä inte det heller.
Nu barnen skall jag berätta att ni skall dö, era mammor skall dö och eran hund skall dö, men var inte ledsna. Det kanske är skit lajbans....mhäää
Någonstans sitter en avklädd mumie och undrar vem fan som snott hans kläder....och vet ni barn alla de där tygerna som ligger i montrarna här inne? Det är hans kläder och han är jävligt ARG och han kommer att jaga efter alla som tittat på hans kläder. Kul att ni kom och sov gott i natt....Aha...nu börjar det likna något
Skönt nu kan jag ägna resten av kvällen åt att tänka på Alpackor eller Stinkfåglar. Stinkfåglar ser rätt ok ut på bild, men lär lukta apa och de är inte så himlans bra på att flyga. Ungfåglar kan dock simma och har kloförsedda vingar som de kan klättra med. Jag vet inte om jag hade velat träffa på en sådan liten rackare som kom hasande upp för stammen om jag någon gång skulle klättra i träd i regnskogen.
När Stinkfåglarna kommer in i bilden, då är det nog dags att gå och lägga sig.
Mina...
Mina rasslande benknotor
och ond bråd död
ristar jag på din bara rygg
Där har du istället för fräknar!
