Death by death

Alla bär vi väl på vår egen saga inombords? 

Genom åren skapas myten om det egna jaget, genom föräldrar och vänner som speglar en och återberättar uttryck och händelser. Iallafall min familj består av sagoberättare.

Min myt börjar med natten då jag föddes. Då rev och slet vinden i gulnande höstblad och gatlyktorna gungade fram och tillbaka och var nära att slita sig ur sina fästen. Jag har fått återberättat hur de gav gatorna ett pendlande spöllikt ljus och att min mamma vankade av och an. Av och an.
Det är början på Mig. 

Den händelse, som berättats flest gånger är nog ändå den om den lilla kattungen.

Vi hade två katter. Tiss och Sara. 

Storasyrran hade bestämt att Sara var hennes och Tiss kunde få vara min om det nu, nödvändigtvis skulle vara rättvist.

Oturligt nog var jag så liten att jag inte hade koll på saker och ting så hon döpte min katt till Tiss. Fint namn tycker jag nu förvisso, men det kom inte till för att var fint  utan för att det var så likt ordet kiss.

Sara och Tiss förde en tämligen fri och lösaktig tillvaro och födde ständigt nya ungar. De var fenomenala på att tajma födslarna och tronade i var sin motsatt garderob i hallen och lät kattungarna springa fritt i mellan. De turades även om att stanna och vara hemma med alla ungarna medan den andra var ute och visade upp sig för traktens hankatter.

Vid en av alla dessa födslar när jag var så liten att jag inte kommer ihåg det själv, hände det sig så att en av kattungarna var lite mindre och svagare än de andra i kullen. Men den var säkert väldigt gullig.
På egen hand hade jag beundrat kattungarna en liten stund och ville väl ta upp den lille rackarn och hålla lite i den bara. Så liten, mjuk, blind och pipig. Så...hållvänlig.

Trots att jag i stort sätt är uppvuxen på något så ohälsosamt som kalaspuffar  var det inget fel på mina starka, fina händer.
Jag råkade visst hålla lite för hårt och den lille sötnosen gick ett tragiskt öde till mötes, när den klämdes till döds mellan mina knubbiga, klåfingriga barnfingrar.

Tragedin var ett faktum och det var inte så mycket annat att göra än att samla ihop trupperna och genomföra en högtidlig begravning bakom utedasset.

Och nu till orsaken till att det här är en av min familjs favorithistorier.
Storasyrran var otröstligt och grät i högan sky under hela begravningsakten. Förutom när det gäller namngivning av katter, har hon begåvats med ett hjärta av guld och en oändlig brunn av empati att ösa ur.

Vad gjorde KATTUNGE-MÖRDERSKAN själv?

Grät ohejdat?

Hängde med huvudet och strödde aska i sitt hår?

Inte då! Hela begravningen igenom tjatade jag bara på bred göteborska:
"Kan jag få se den lille döe kattongen? Ja vill se den lille döe kattongen!"

Där satte jag tonen för fortsättningen på det som är jag.

Jag följde dessutom upp det med, att ett par år senare anlända något sent till ett barnkalas. När jag kom grät alla barnen högt och hjärtskärande i kör. Födelsedagsbarnets gröna undelat hade så att säga, hastigt lämnat paryt och låg död på diskbänken.
Inte grät jag då heller inte utan gick bara fram och stirrade på fågeln och utbrast lakoniskt, "Ja, ja! De får väl köpa sig en ny"

Det kunde aldrig ha blivit på annat sätt än så här.

Death by death says: "Just suck it up!"