Avskedskonsert...
En sista klagande ton från en klagande gitarr dröjer sig kvar och för ett kort tag känns det som den skall bli kvar för evigt och stiga mot den blå himlen.
Slita sönder atmosfären och stiga upp, upp i rymden.
Men efter en evighetslång mikrosekund faller den till marken och med den där sista tonen är det någonting som dör. En era som tar slut. Det är någons ungdom som med ens är till ända och det enda som finns att göra är att gå hem.
Hur kunde den där pulsen som vibrerade som ett fågelhjärta i handlov och tunga, stillna och stelna i lagom tid till att barnvakten måste hem?
Två tänkta skåror på armarna bli tomma ekon av en förfluten tid?
Men trots det är det något som dröjer sig kvar i luften och där just då är det någon annans ungdom som spränger sig ut ur barndomens kokong.
Håret är med ens elektriskt och huden inte tjock nog för att räcka som pansar.
Och den som just förlorat en hel era går hem och den som just startat låter bli.
Och det kommer ta ett tag...att gå hem.
Tänk att det så ofta tar så lång tid för oss att bli lyckliga eller för att åtminstone bli stabila.
Och att man sedan lätt kan längta efter att känna sig levande igen...längta efter att känna sig så levande att man vill dö.
"Please! Be so fucking emo!!"
