Tag och skriv




Om livet, om de levande.
Om döden, om de döda.
Om älska och hata.
Om öster och väster,
de två som aldrig skall mötas
och aldrig skiljas,
blott ana varandras närhet,
förnimma och följa varandras rörelser,
så som människan måste
i hat och i kärlek. 

Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika:
Hur sällan mänskan äger makt
att avstå makt!
Att avstå jag och talan, avstå -
det enda som ger makt. 




Jag reser mig ur min aska
- ett tänkande känsloliv
på väg att slukas av det gestaltlöst böljande
svävar jag åter.
Endast som vittne är människan till:
Tag och skriv! 



ur Tag och skriv av Gunnar Ekelöf

Sött som socker

Hoooning det är fina grejer det. 

Inte bara förmår det att göra Bamse stark, förhöja koppen med te, man kan stoppa döda i det också.
Honungens antiseptiska och konserverande egenskaper gjorde den tidigt till ett balsameringsmedel.
Egyptier, babylonier, assyrier, skyter, perser, spartaner och många andra forntida folk bevarade sina döda i honung.
Som en liten parantes sägs det att spartanerna var förbjudna att äta honung.
Man var tydligen rädda för att man skall bli allt för lena och fjolliga av detta ljuva, rinnande guld.
Bättre då att äta småsten.
Fast det tror jag i och för sig inte, att de gjorde.

Akilles låg enligt Homeros död i sjutton dagar i ett välgörande honungsbad, innan han lades på bålet "omvärvd av dofter av balsam och söt honung".
Det kallar jag rökelse, i stället för nått kväljande sandelträ. 

Alexander den store balsamerades enligt egen begäran sedan han så snöpligt avlidit av malaria i Babylon 323 f. Kr.
Ända in på 200-talet låg kroppen på lit de parade i Alexandria, väl bevarad i honungen förutom att nästippen gick av när kejsar Augustus var där och inte kunde låta bli att peta. Något man ändå måste förstå, vem hade inte velat peta lite.
Bara lite.

En tappad näsa är ju inte heller så mycket att klaga på, med tanke på att man sedan dess lyckats slarva bort hela Alexander och inte har någon aning om vart han kan befinna sig.

image12



En annan känd honungsbalsamering gällde Marianne, hustru till kung Herodes I av Judéen ett par årtionden f. Kr.
Kungen lät i ett anfall av svartsjuka avrätta hustrun för att sedan, "för sin stora kärleks skull", spara henne i åratal inlagd i honung. 

Herodes I borde tränat en smula på impulskontroll.
And that´s all I have to say about that!

Konsten att veta om någon är död

Innan vi uppfunnit ordet hjärndöd och hjärtdöd.
Innan EEG och innan EKG.
Innan vi uppfunnit stetoskop.
Då var det inte alltid så lätt att veta om någon var riktigt död eller inte.
Säkert är att det florerade skrämmande historier om de som blivit levande begravda eller kanske helt enkelt återuppstått från de döda.

För att verkligen vara säkert på sin ställda diagnos - DÖD- använde "läkarna" en uppsjö av fantasifulla men fasansfulla metoder. 
Vem hade inte vaknat upp från en släng av skendödhet efter att ha fått fotsulorna skalade, en glödhet eldgaffel uppkörd i rektum, fått varm urin hällt i ens mun, blivit ryckt i tungan under minst tre timmar eller kanske
blivit brutalt tutad i örat?

Det hade nog fått fart på de flesta. 

Detta till trots hittade läkarna aldrig riktigt någon metod som helt kunde kännas säker och det var oerhört 
krävande att stå och rycka någon i tungan i tre timmar, även om den franske läkaren Jean Baptist Vincent Laborde uppfann en handvevad tungdragningsapparat.

De flesta läkarna var överens om att förruttnelseprocessen var det bästa 
beviset på icke-liv. 

Ruttnar man borde man vara rätt så död.

Man lät därför kropparna ligga kvar i ett par dagar innan man lät begrava dem för att så att säga vara på den säkra sidan.

Förruttnelse doftar inte direkt kardemumma.

Så därför började man bygga så kallade väntbårhus, där man förvarade dessa kroppar som väntade på att 
domen skulle ge utfall på Levande eller Död. 
Dessa hus kunde ofta vara vackert utsmyckade och var särskilt vanliga i Tyskland under 1800-talet.

Det hände till och med att man gjorde olika salar för män och kvinnor. 
För anständighetens skull! 
Elller kanske för att freda kvinnorna från männen eller tvärt om. Om man varit död ett tag är det ju troligt att man skulle vara rätt så sugen när man vaknade upp.

Vaktmästare anställdes för att hålla uppsikt över de kanske- döda och kika efter livstecken. 
Vaktmästarna hade till hjälp ett snillrikt system av snören som förband kanske-liken med en klocka.
Det sägs att det är här ifrån talesättet "Saved by the Bell!" kommer ifrån.

Men åren gick och inte klingade klockorna, förutom i de fall då förruttnelsen fick liken att röra på sig en smula, men tillräckligt för att få snöret och klockan att darra till. Det var helt enkelt inte så många som behövde bli räddade.

På 1940-talet hade väntbårhusen helt spelat ut sin roll.

image11



Skönt att man själv inte behöver hoppas på att bli "Saved by the Bell!"



Judo läger

Är det rätt att ställa ut mänskliga kvarlevor på museum? 
Förmodligen skulle någon,  inläst på postkoloniala teorier och med en välutvecklad känsla för etik, utbrista i ett rungande nej.
Visst är det kanske fel, men kom igen....Det är ju det bisarra som är kul.

Min barndoms magi antar samma form som de siamesiska tvillingarna som sover evig sömn, svävande i formalin som ännu visas på Naturhistoriska Museet.

I lågstadiet gick jag i judo och jag var fan bra. Tredjen bäst poäng på hela klubben! 
Hemligheten med min framgång var nog inte bara min ettrighet och oerhörda judotalang utan berodde kanske delvis på att jag redan i så tidig ålder underdrivit min vikt en smula. 
Tävlingsklasserna utgick inte från färgen på bältet utan var även viktbaserad.
Ve de stackars myggor till spinkiga små gossar som jag obarmhärtigt slängde i mattan med en väl inrepad osoto gari.

En vår var det dags för judoläger som skulle gå av stapeln i Varberg. Förutom tävling, träning och att de två killarna Leo och Ola stängde in mig i köket på kvällen och tvångsfrågade chans på mig, ingick även ett besök på Varbegs fästning med tillhörande museum. 

Vi lekte jage genom utställningshallarna och jag minns att det luktade trä och tjära där inne. Jag minns hur vinden kändes mot ansiktet uppe på fästningenvallarna och hur jag lät tiden spolas tillbaka och i tanken befolkade platsen med soldater, fiskare som arbetade med sina garn nere vid vattnet och foror som kom farande från inlandet.

Bäst av allt minns jag dock Bockstensmannen.

I rummet där han fanns lekte vi inte jage. 
Vi stod stilla med viddgade pupiller och betraktade honom och hans röda hår.


image9


Vem var han? Vad hade hänt honom? Saknade någon honom? Vad drömde han om?

I en liten monter bredvid fanns en burk med en bit av hans läpp och hans mustasch. Underligt nog är det den som gjorde det starkaste intrycket på mig och jag kan fortfarande se den tydligt och klart framför mig om jag blundar.

En liten bit mustasch, det är vad som ibland blir kvar av en människa. 

Ibland behövs det inte mer än så för att avstånd i tid skall upphöra och att vi alla skall leva i parallella stunder av Nu. I en kort sekund var det som om vi möttes. I nästa var ögonblicket över och han försvann in i det förflutna igen.

image10



Tiden gick och vi växte upp Leo, Ola och jag. 

Innan vi fyllt tjugo var en av oss en mördare.

Men där och då, när vi tillsammans betraktade, vad man tror kan vara offret för ett rånmord, visste vi inget om att en av oss, skulle döda en människa för pengar.

En summa pengar som knappt räckte till en kebab. 

Du skall inte tro att du är så märkvärdig

Livet är en vacker såpbubbla. I döden ser du hur tom männsikans bubbla är.

Carls von Linne (1707-1778)


image8




Det effektivaste sättet för en organism att anpassa sig till omvärlden är att dö.

Sigmund Freud  (1856-1939)

image6

Något av ett dödläge

Skribenten har varit dödstrött och ligger i badet men återkommer inom kort med nya inlägg.

image3


Dödssnygg

Vem suktar inte efter evig skönhet? Om detta tycks ouppnåeligt kan drömmen om att se snygg ut på sin egen begravning vara inom räckhåll.  Detta mycket tack vare den moderna balsameringskonstens fader Thomas Holmes. 

Dagens balsameringsteknik utnyttjar blodomloppet för att distribuera ett flytande konserveringsmedel till kroppens celler och på så sätt stoppa autolysen och skjuta upp vävnadsnedbrytningen.
De första som man känner till som försökte sig på arteriell balsamering var tre flammländsksa anatomer och biologer under slutet av 1600-talet. 
De tidiga anatomerna led konstant brist på kroppar att skära i och var därför mycket motiverade i sina försök att lyckas bevara de kroppar man väl lyckats få tag på. 
Dessa flammländska herrar lämnade efter sig beskrivningar på hur man genom att skära upp artärerna, spola bort blodet och pumpa in alkohol kunde lyckas fördröja naturens gång en smula, men det skulle dröja till 1800-talet innan man fick lite ordning på processen.

Thomas föddes i New York 1817 och växte upp och utbildade sig vid  College of Physicians and Surgeons på Colombia Universitetet. Under sin studietid hade han intresserat sig för bekymret med att bevara kropparna man utförde anatomiska studier på. De metoder som använde sig för att försöka bevara kropparna så länge som möjligt var otillräckliga och man använde giftiga medel i processen som arsenik, kvicksilver och zink. Detta  var direkt farligt för de karvande studenterna. 
Thomas lyckades uppfinna en ny sorts balsameringsvätska som slog igenom stort, mycket på grund av det amerikanska inbördeskriget som producerade en stormängd resenärer som behövde lite hjälp på vägen för att komma hem i ett stycke så att säga.

Efter kriget startade Thomas ett företag och sålde sin patenterade balsameringsvätska Innominata. Han öppnade en drugstore, tillverkade läskedrycker och gjorde några totala felinvesteringar och lyckades bli av med allt han tjänat under kriget på sin mirakelvätska.

Vissa källor säger att han levde ensam i ett hus fullt av sitt eget hantverk. Kanske var det just för att hans sällskap, till större delen bestod av balsamerade kroppar i garderoben och huven liggande på bord, som han blev en smula kockolocko och spenderade de sista åren på olika institutioner. 
Han satte tillexempel in en annons i en branschtidning och gjorde reklam för gummiklädda liksäckar, vilket han föreslog, även med fördel kunde användas som sovsäckar. Och varför inte??

Den moderna balsameringskonstens fader framförde innan sin död önskemålet om att inte bli balsamerad

image5

Tack Thomas för att jag kan begravas som om jag vore full av botox. 

Jag vet inte om jag skulle vilja köpa varken läskedryck eller sovsäckar av dig, men tack i alla fall.

Om någon inte vet vad autolysen betyder får i gärna ta reda på det och behålla det för er själva.



Att donera sin kropp...


Kan man donera hela kroppen till undervisning?

Den som vill donera hela sin kropp till medicinsk och anatomisk undervisning, måste under sin livstid skriva ett avtal om detta med någon av de medicinska högskolorna. Institutionerna är generellt intresserade men avgör från fall till fall om de kan acceptera en sådan donation. Avtalet tecknas med den mottagande (anatomi- eller motsvarande) institutionen vid respektive universitet.

I avtalet kommer donatorn och mottagaren överens om vad som ska gälla, till exempel när det gäller ceremonier  (kyrklig, borgerlig eller utan ceremoni), uppgifter om anhöriga, gravplats eller minneslund etc. Institutionen ersätter med ett fast belopp kostnader i samband med begravningen. Inga kostnader ersätts i förväg.

Den som avser att donera hela kroppen på detta sätt kan ändå välja att säga ja till donation för transplantationsändamål. Den mottagande institutionen kan ge ytterligare upplysningar om hur man gör i dessa och andra avseenden som helkroppsdonator. 

urdrag ur livsviktigts hemsida

Skulle du????


Skuggsjälen möter Drömmens syster

Vi förflyttar oss till gränstrakten mellan Venezuela och Brazilien. Där djupt inne i regnskogen lever Yanomami folket.
När en yanomami dör, bränns hans eller hennes kropp och de benrester som finns kvar mals av de anhöriga till ett pulver och förvaras i en kalebass. En gång om året firas den döde och då blandas denna pulveriserade rest av den döde med bananvälling och dricks av familjemedlemmarna. Detta är enda möjligheten att frigöra den dödes själ (inte riktigt det samma som det västerländska konceptet av själ. Själar är intrikata och går inte att direktöversätta) så att hon/eller han kan gå in i livet efter döden.
Den dödes själ, nobolebe stiger med röken från likbålet och förenar sig med en skuggsjäl, noneshi. Varje människa har en skuggsjäl, som en sorts "andra jag",och som tar gestalt som en liten varelse i människan själv eller i ett djur eller en växt. Om ett djur som härbärgerar noneshi dör, dör även den med skuggsjälen förbundna människan.
Ritualen med att familjemedlemmarna dricker av den dödes benrester, för att den dödeskraft skall bli kvar och fortsätta var en del av gruppen, kallas av etnologer för "endokannibalism"
Blanda inte ihop det med Hanibal Lectors smörstekta innerlår.



1. Lägg märke till vissa likheter med boken/filmen Guldkompassen
2. Om jag var en serifigur skulle jag lätt anta alteregot Skuggsjälen kusin till Drömmens syster Döden.

Följ med ner i "Ben Källaren"....

Vissa ord får pulsen att ticka på lite extra i närheten av halsgropen.  Inte finns det något att tveka om när han frågar om jag är intresserad av att följa med ner i "ben källaren". 

Det är inte ett skamligt förslag från en pedant psykopat som vill få mig med ner i källaren för att beskåda seriemördande psykopaters motsvarighet till etsningar. No monkey business här inte, men en hel del apor visar sig vara inblandat. Det handlar om vetenskap och att vi skall ner och titta på späckhuggar tänder. Så klart!

Vad är en kropp och vad är ett ting? Vad är ett djur och vad är pälsmaterial till en tjusig soffa? Jag har lärt mig att skilja dessa saker åt, men blir förvirrad av det som befinner sig mitt i mellan.

Först går vi i genom rummet med olika tullbeslag. Fräsiga kajmaner med munnarna uppspärrade så att man skall se deras tänder. Det är nog meningen att de skall se farliga ut men jag tycker det ser ut som de skrattar. En del ser dessutom ut att ha läppstift på sig. Klarlackade sköldpaddor med puttekulsögon betraktar mig från en hylla, fast puttekulorna gör att de ser ut att ha drabbats av gråstarr hela bunten. På en hylla ligger krockodilstövlar bredvid ett leopardskinn. Det får man inte ta med sig hem från semestern.

image16

Vi går vidare och när han öppnar ett skåp befinner jag mig plötsligt ensam och utstirrad som på en scen. Publiken består av rad efter rad av monterade fiskar som betraktar mig stint. Gamla fina fiskar! Nästan 150 år gamla och åldern har fått dem att anta en brunaktig färg. De ser alla ut som rökta böcklingar. Fast de skimrar vackert i lysrörets sken. 

image17

Vi går vidare och han visar mig låda efter låda efter låda med fågelskinn...Det heter så, fast det är inte skinn direkt utan hela fåglar som inte blivit monterade.  Det ser ut som döda fåglar som ligger på rygg bredvid varandra, som ett pyjamas party för döda. 
Fåglar i plast påsar. Fåglar utan plastpåsar. Små kollibrir och stora fåglar. I tusentals.

Nu är det dags att se på däggdjursskinnen. Det är som att gå tillbaka i tiden. Till en tid av storvildts jägare och samlare. Till en tid då världen fortfarande var stor. Inte helt känd och inte  alls så europeisk ännu...vilket man gjorde sitt bästa för att ändra på. Man gav sig ut i världen och man kom hem med världen i packlårar  och här ligger nu världen. De flesta av skinnen här har legat ihop vikta och ihop bundna i bortåt en 100 år kanske. Man vågar inte vika upp dem eftersom de antagligen skulle gå sönder eftersom de är sköra och har legat vikta så länge. En del är ett mellanting mellan djur och skinn. Ett handben hänger kvar, en käke, en tass som fruset uppträckt tycks krafsa i luften. När jag vänder mig om hamnar jag nos mot nos med en lite hundvalp som ligger på en hylla. Nosen är ljusbrun, pälsen ser alldeles len ut. Den ser ut som den sover.

Längre in i samlingen hänger de på krokar om vartannat. Apor, mårdar, rävar i en salig röra. Det ser onekligen ganska brutalt ut. Det är tänkt att man skall lyckas gå igenom det här materialet och kroka ner dem från krokarna. En dag när man har tid och resurser. Idag när man packar om lägger man dem ömt ner på en hylla och täcker över dem med silkepapper. Som om de bäddas in och skyddas, inte bara mot damm och skadligt ljus utan även ifrån att bli utstirrade, utelämnade. Allt mer i enighet med vad vi anser vara rätt och värdigt idag.

Så är har vi äntligen kommit ner till "benkällaren".
Han öppnar dörren och rummets speciella doft slår i mot mig. Lite söt och kvalmigt. En doft som man kan tänka sig dröjer kvar i käderna efteråt. Längst väggarna står hyllor med lådor från golv till tak. Lådor fyllda med ben. På ett bord ligger käkar och djurkranier . På väggarna hänger det fler kanium.
I ett hörn ståtar två pallar gjorda av valben. Ernest hade säkert baserat ett helt sommartorp runt dessa monsturöst fula skapelser, som säkert tillkommit på 1800-talet. Sådana ser man inte ofta i home stagaing branchen. De jobbar ju mest med lime och aburgin och inte så mycket med ben.

Vi stannar till framför ett skynke och jag tycker han säger "Här har vi våra fransmän."
Bakom skynket finns två mänskliga skelett.
Fransmän? Har vi franska skelett? Är de mer kulturella? Var de bättre lämpade att studera på den tiden det begav sig?
Jag kommer fram till att han nog inte sa "franska", men kommer mig inte för att fråga vad han i själva verket sa.
Det är ju tänkt att vara vara värdigt det här.
På något underligt sätt känns det faktiskt så. Värdigt.

Döden kassör i schack klubben...


Sitta vak

 Svettiga somrar mellan studier, spenderades på vårdhemmet.  

Många mil avverkades i scholl-tofflor längst korridorerna.

Där mötte jag det mänskliga i alla former och jag hatade det och jag har nog aldrig skrattat så mycket som under de där somrarna. Det är något så oerhört roligt med någon som bajsar på spisluckan i köket eller försöker ta dina tänder, fullt övertygad om att du i själva verket snott deras snygga lösgaddar.

Sökaren som pep i ett. "Måste kissa" "Är Per uppe än?" "Torka med hårtorken mellan tårna!" "Måste kissa!!" "Är Per uppe än?"

Ibland när man stod där och valde bland fula tantklänningar för att sätta på någon liten tant, slog det mig att nästan var som att leka med dockor? fast fula och inte alls med så hotta tillbehör som Barbie hade. Come on? en stylist måste ju ha lite att jobba med.

Mest tyckte jag om att sitta vak och att sitta på sängkanten bredvid tant Elfrida och försöka få henne att ta morfinet. Cancern rev i hennes kropp våldsamt och obarmhärtigt. Hela hennes rum luktade cancer och död. Hon var envis och arg som ett bi och allt som oftast fick smärtan och medicinerna henne att se syner. Spindlar och råttor kröp över väggar och golv, men i mellan åt kunde hennes ansikte spricka upp i ett leende och det leendet fick hela världen att stanna. Då kändes det som om livet aldrig skulle bli fridfullare och mer fullkomligt än att sitta just så på en sängkant i solen och se damkornen dansa i luften med Elfridas hand i min.

Att sitta vak bredvid någon som var gammal och sjuk och skulle dö kändes alltid som ett privilegium. När det inte är ens egen morfar eller ens gamla moster står ens egen sorg inte i vägen och gör saker mer komplicerat än vad det är. En dag tar det slut. Punkt.

Det underliga är att man lär sig att se när det närmar sig. Det känns i luften. De sista dagarna eller kanske under de sista timmarna är det som om ansiktsdragen försvinner. Det är som om det Jag man tillskansat sig under sin livstid vänder tillbaka in igen. Kvar blir en dödsmask. Ett kranium. Kanske har man inte längre någon användning för sig själv som individ. Sådana småsaker behöver man inte längre bekymra sig om. Man går in i sig själv djupare och djupare och så är man inte där längre. Man drar ytliga rossliga andetag med allt längre mellanrum. Jag minns min första. Med mitt ansikte tätt mot hans stirrade jag på hans mun och tänkte "Är han död nu?", men ryckte till vid nästa andetag. "Men nu då? Är han död nu?"

Och till slut var hans faktiskt död och då blev det så där stilla i rummet. Jag lossade min hand ur hans, rättade till täcket för att hans tunna bleka armar såg så oskyddade ut och klappade lite på honom medans jag pratade lite med honom och önskade trevlig resa.

Sen lämnade jag rummet och jag hade ljugit om jag hade sagt annat än att en av de känslor som uppfyllde mig var en något morbid upphetsning.

Jag hade sett min första döda människa!!!

Om vi hade vägt farbrodern, hade det då saknats 21 gram? 


Maltmästare Sjögren är död

Det sägs att det som skiljer människan ifrån djuren är det faktum att människan är medveten om sin egen förgänglighet. Människan lever sitt liv medveten om att hon en dag skall dö.

När man tänker på det är de flesta av oss redan döda.

Olof Skötkonung är död.  Kung Hammurabi är död. Hitler är död.  Kejsar Qin Shi Huangdi är sten död. Donator Hartmann och maltmästaren Sjögren är döda. En Märta, en Mary, en Magnus är död. En Karlsson, en Jansson, en namnlös.

Ni förstår nog vart jag vill komma.

De flesta av de ting vi omgett oss med är redan upplösta av tiden. Allt som finns kvar är trasiga bråkdelar av helheter. Kanske kommer den  här bloggen att handla om sökandet efter skärvor, om mumier, om förfall. Eller kanske om jakten på evigtliv, eller om fossil. Just nu gillar jag fossiler. Kanske kommer den inte att handla om någonting eller om allting. De här raderna kanske är det enda som blir. Chansen är stor.

Under ett möte med en arkeolog, som berättade om de nästan tvåtusenår gamla mumiebyltena som funnits på Paracas halvön i Peru, försökte jag gång på gång ställa frågor som gick ut på att ta reda på vilka de var. Var bodde de? Vad åt de? Vad drömde de? Till svar fick jag bara, att "Det vet man inte!"

Tiden och gravplundrare har förstört ledtrådarna till det förflutna. De som en gång levde dog. Sen begravdes de. Det vet man... Säkert.

Är inte poängen med att de blivit begravda, att de faktiskt en gång levt? Så här i efterhand, efter en så där tvåtusen år, är döden det enda som finns kvar.

Så visst är det väl värt att följa uppmaningen som går att läsa på grindarna in till somliga kyrkogårdar: "Tänk på döden!"

Jag kan nästan svära på att döden tänker på dig.


RSS 2.0