Death by death

Det sägs att det som skiljer människan ifrån djuren är det faktum att människan är medveten om sin egen förgänglighet. Människan lever sitt liv medveten om att hon en dag skall dö.

När man tänker på det är de flesta av oss redan döda.

Olof Skötkonung är död.  Kung Hammurabi är död. Hitler är död.  Kejsar Qin Shi Huangdi är sten död. Donator Hartmann och maltmästaren Sjögren är döda. En Märta, en Mary, en Magnus är död. En Karlsson, en Jansson, en namnlös.

Ni förstår nog vart jag vill komma.

De flesta av de ting vi omgett oss med är redan upplösta av tiden. Allt som finns kvar är trasiga bråkdelar av helheter. Kanske kommer den  här bloggen att handla om sökandet efter skärvor, om mumier, om förfall. Eller kanske om jakten på evigtliv, eller om fossil. Just nu gillar jag fossiler. Kanske kommer den inte att handla om någonting eller om allting. De här raderna kanske är det enda som blir. Chansen är stor.

Under ett möte med en arkeolog, som berättade om de nästan tvåtusenår gamla mumiebyltena som funnits på Paracas halvön i Peru, försökte jag gång på gång ställa frågor som gick ut på att ta reda på vilka de var. Var bodde de? Vad åt de? Vad drömde de? Till svar fick jag bara, att "Det vet man inte!"

Tiden och gravplundrare har förstört ledtrådarna till det förflutna. De som en gång levde dog. Sen begravdes de. Det vet man... Säkert.

Är inte poängen med att de blivit begravda, att de faktiskt en gång levt? Så här i efterhand, efter en så där tvåtusen år, är döden det enda som finns kvar.

Så visst är det väl värt att följa uppmaningen som går att läsa på grindarna in till somliga kyrkogårdar: "Tänk på döden!"

Jag kan nästan svära på att döden tänker på dig.