Manus, montrar och mumier
Jag skall skriva ihop ett litet manus om...Döden.
Helst skall det vara färdigt den här veckan. Det skall handla om: Livet! Om döden! Om frön! Om marsvinsbegravningar!
Det skall vara till barn, fast till vuxna och så skall det vara poetiskt.
Det är min egen dumma idé men det lät så bra på ett möte för ett tag sedan.
Än så länge har jag bara kommit fram till tempur, ljudet av vind och två små lampor uppe i taket och det har ingenting med manuset att göra.
Virvlande ökensand, hav och himmel....Nä glöm det!
För två tusen år sedan sveptes de döda in i lager av tyg och tråd och begravdes i öknens torra evighet....
Nä inte det heller.
Nu barnen skall jag berätta att ni skall dö, era mammor skall dö och eran hund skall dö, men var inte ledsna. Det kanske är skit lajbans....mhäää
Någonstans sitter en avklädd mumie och undrar vem fan som snott hans kläder....och vet ni barn alla de där tygerna som ligger i montrarna här inne? Det är hans kläder och han är jävligt ARG och han kommer att jaga efter alla som tittat på hans kläder. Kul att ni kom och sov gott i natt....Aha...nu börjar det likna något
Skönt nu kan jag ägna resten av kvällen åt att tänka på Alpackor eller Stinkfåglar. Stinkfåglar ser rätt ok ut på bild, men lär lukta apa och de är inte så himlans bra på att flyga. Ungfåglar kan dock simma och har kloförsedda vingar som de kan klättra med. Jag vet inte om jag hade velat träffa på en sådan liten rackare som kom hasande upp för stammen om jag någon gång skulle klättra i träd i regnskogen.
När Stinkfåglarna kommer in i bilden, då är det nog dags att gå och lägga sig.
Mina...
Mina rasslande benknotor
och ond bråd död
ristar jag på din bara rygg
Där har du istället för fräknar!
6 years, 7 months and 27 days
Plats: Berlin
Du får lägga din väska och jacka i en korg precis som säkerhetskontrollen på en flyplats. Sedan får du själv vandra in mellan metalldetektorns metallbågar medan vakterna iaktar dig
Över dig, över marken har du ett fält av 2711 betongblock.
Som om någon plöjt upp sin åker och odlat ödslighet, sorg och järnhård vilja.
Det är lika fult som jag hade föreställt mig, men starkare och lekfullare trots allt . Det är rätt kul att springa vilse bland betongblocken. En del av besökarna ser sorgsna ut, men en liten kille leker kurragömma med sin mamma. Han kiknar av skratt när han plötsligt hoppar fram bakom en betongblock, för att skrämma henne. Mamman är snäll och spelar vetskrämd.
Själv posar jag inför kameran och skrattar åt, att jag av en händelse ser ut som Anne Frank i blommig klänning och flätor. Fast som en Anne Frank med starbuckskaffe i näven.
Platsen är the memorial to the murdered jews of Europe och under marken finns man ett informationscenter. För att komma in där måste man passera metalldektetorerna.
Att gå runt i de olika rummen där nere känns i magen. Det är som om man skulle kunna skära i luften och tystnaden är massiv, som betongblocken ovanför våra huvuden, trots att det är fullt av folk och man får tränga sig fram.
Jag är trots allt ganska cynisk så jag undrar om det är så tyst för att, det man känner i dessa rum är så starkt, eller om man känner så starkt för att det är så tyst. Cynisk eller inte krävs det en hel del för att hålla igen tårarna.
Förintelsen är så rå, så beräknande och så vidrig att det gör det svårt att förstå. De höga dödssiffrorna gör det stört omöjligt att fatta, så man stänger liksom av. Det blir ju bara en anonym grå massa av allt. Ansiktslös...Viljelös...Tröstlös...Hopplös....blös...gös...mös...rös...
Tanken vill glida iväg. Inte bry sig.
Här tillåts man inte ta skydd bakom massan utan individer träder fram ur glömskan och får återupprättelse.
I ett rum projeceras ett namn och ett födelseårtal och ett dödsårtal åtgången, på alla fyra väggar samtidigt. Under tiden hörs en röst som berättar vem denna människa var och det man vet om hur den dog.
Här får förintelsens varje enskilt offer träda fram ur massan och ta sin identitet och sin historia tillbaka. Här skall varje människa få någonslags upprättelse. En person, ett levnadsöde, ett namn. Inte längre bara ett nummer. Det är som att gå tillbaka till källan.
Uppräknandet av alla judar som blev offer för förintelsen beräknas ta 6 år, 7 månader och 27 dagar. Sug på den lite.
Samtidigt läser jag en bok om kvinnor på båda sidor i konflikten mellan Israel/Palestina. En israelisk bosättare säger att palestinierna kan väja fritt: Acceptera Israel och stanna kvar som andra klassens medborgare utan rösträtt, flytta eller DÖ!
Jag tycker mig känna igen retoriken. Kan förstå metalldetektorerna.
Människan lär sig visst aldrig.
Är övergivet dött?
Även platser dör...
Förfaller. Förruttnar. Förmultnar. Förvandlas.
Återskapas till något annat.
Först när väggar och tak faller samman, öppnar de upp för nya vägar att gå.
Tanken får vandra fritt.
Människan har en inneboende upptäcktsresande inom sig. Så befolkade vi jorden.
Vi är utrustade med en vilja och en längtan att ta oss bortom det kända.
I alla fall några av oss. Inte alla vågar.
Men några av oss måste bara bort från vägen. Måste rispa armar och ben, gå vilse eller tänka nytt.
I brist på terra nullis, återstår det förflutna att söka och upptäcka.
Vi vill skapa, finna eller förgöra. Vi är expeditionsdeltagare.
Bilden är tagen av Mats Lindbäck en man som rustar sig med kamera inför expeditioner och hämtad från facebookgruppen Övergivna platser.
Den är som en akvarell av Lars Lerin.
Evig och förgänglig.
Den får mig att i tanken rusta för expedition ut i det övergivna...
En akt av kärlek - om de äldsta mumierna i världen
Någonstans i världen, i ett särskilt rum, står en grå kartong på en hylla.
I den vilar, ett tvillingpar, sida vid sida på en bädd av rödbrun sand.
För det mesta vilar de ostört i mörkret, men ibland händer det att dörren öppnas och deras beskyddarinna kliver in i rummet för att flytta något på någon hylla, eller för att se till att klimatet är det rätta och att inga insekter fastnat i insektsfällorna.
Kanske lägger hon ibland handen på kartongens lock och sänder dem en hälsning.
Det vet jag förresten att hon gör. Pratar med dem. Vakar över dem.
Någon måste vaka över dem, nu när inte deras föräldrar kan göra det längre.
Dessa tvillingar levde antagligen bara ett fåtal timmar innan de dog.
Ett par skälvande timmar den där gången. På en annan plats långt borta.
För 7.000 år sedan.
Det är två mumifierade barn som ligger i kartongen. Sida vid sida, just som de vilat tillsammans i magen.
De äldsta mumierna i världen, är barn och de kommer från en kultur som levde i Atacama öknen för 7.000 år sedan, i det som idag är norra Chile.
Kulturen kallas Chinchorro, efter stranden man först hittade rester av deras boplatser på.
Här levde de utlämnade till havets nyckfullhet. Levde med vind och saltstänk.
Fiskade, knöt nät, harpunerade sjölejon, blev höga på hallucinogena droger, älskade, prydde sig med halsband av lapis lazulis och färggranna fågelfjädrar och bodde i vasshyddor eller tält av läder, med golv av jord eller sjögräs.
De levde och de dog.
Man tror att var fjärde chinchorrobarn dog innan de fyllt ett år. Döden var ständigt närvarande.
På de allra äldsta gravplatserna finner man bara mumier av barn.
Konsten att mumifiera är en konst sprungen ur kärlek.
Kärlek! Inte svårare än så och svårast av allt. Att förlora ett barn.
I dag när ett barn, även de mycket tidigt eller redan innan födseln dör, uppmanar man och stödjer de anhöriga igenom processen att ta farväl. Att hålla om sitt barn, att klä det och att vårda sitt döda barn. Våra instinkter, våra hormoner som strömmar genom kroppen säger åt oss att vi skall ta hand om våra barn och vårda dem. Något vi visste redan för 7.000 år sedan, vi glömde bara bort det väldigt länge.
En av världens ledande experter på chinchorromumier, menar att mumifieringstraditionen uppstod ur föräldrars sorg över att ha förlorat sina barn.
Genom en komplicerad och kanske i våra ögon brutal process skapade man en mumie och genom denna process bearbetade man även sin sorg.
Chinchorros flådde försiktigt barnen och rullade av huden och tog bort allt kött från benen. De förstärkte skelettet med pinnar, satta ihop det igen och fyllde ut kroppen med vass. Sedan beströk de kroppen med askgrå lera, modellerade ansikte och kroppsform, rullade på huden igen och krönte mumien med en peruk.
Sedan målade man mumien i en skimrande blåsvart färg. Färgen gjordes av manganstoft som fanns blandat med sanden på en strand i Arica.
För att få tillräckligt mycket färgpigment för att kunna måla ett barn, måste någon skiktat sand i åtskilliga timmar. Timmar man ger till någon man förlorat. Timmar man ger till sig själv för att sörja.
När man var färdig gömde man inte sina döda. Begravde dem inte i tystnad och glömska.
Försiktigt som om de ännu levde la man dem i sanden, bland de levande. Seden skötte familjen dem troget i många år och målade omsorgsfullt över alla sprickor och skråmor gång på gång.
Så småningom började man mumifiera även vuxna och man gjorde ingen skillnad på människor. Man behövde inte vara kung eller gud bara vän, barn, mamma eller farfar.
Här var döden demokratisk.
Det finns ett ordspråk på spanska som är sprungen ur en pan-andinsk tradition som säger att, "Döden kan inte döda mig, jag kommer att dö först när du slutar besöka mig".
Jag skall be de små tvillingarnas beskyddarinna att hälsa på dem oftare, för kanske är det värre att vara ensam än att ligga i en låda, med hopp om lite besök emellanåt.
En del förstår inte varför jag går igång på krukskärvor, ben och mumier.
De kan inte veta mycket om chinchorromumier, eller om kärlek för det här är ta mig fan något av det vackraste jag vet...
Kreativitetens död
Funderar just nu över poängen att hålla på att flytta runt bilder, fakta, drömmar och ögonblick.
Allt finns ju redan.
Där ute.
På nätet.
Duplicerat och upprepat i oändlighet.
Kopiera - Klistra in är rena döden för min inspiration.
Min hjärna är inte mycket för transpiration
den vill tydligen hellre ta den lätta vägen ut
-Länka till någon annan sida
Eller ändå bättre: Folk kan väl fan söka själva om de mot all förmodan skulle vara intresserade av..
något över huvudtaget....
Kanske kommer det trots allt inom en snar framtid komma ett inlägg om
världens äldsta mumier.... som skapades i det som idag är Chile, för sju tusen år sedan.
