Ljuset i tunneln och liksaft på tyget
Snart, snart är utställningen jag jobbar med färdig...kanske.
Det är inte helt säkert att det hinner bli färdigt men så är det alltid.
Jag har muskelknutor stora som grapefrukter och kan inte sova på nätterna. Ibland har det känts som om det inte kommer att gå och inte kommer att bli bra, men i takt med att utställningen växer fram vill jag mer och mer bara var i den.
Jag står och hänger över konservatorerna, teknikernas, snickarnas, ljudkillarna, glaskillarnas (dålig könsfördelning men så är tyvärr fallet), säkerhetsgubbarnas, klistra upp skyltar-damernas och ljus magikernas axlar för att vara med när det händer saker.
För att få se det växa fram, som vi föreställt oss och arbetat för att förverkliga, under det senast året.
Mina tre läsare vet nog vad de skal hitta underverket.
Den öppnar på torsdag kl 19.00
Nu ligger de där svävande i mörkret; tvåtusenåriga gravtextilier.
Tittar man riktigt noga bortom dess fantastiska bildväv och deras vibrerande djupa färger, ser man att de är lite fäckiga.
Det är inte tidens tand mina vänner.
Det är liksaft!!!
