En liten hyllning till saker i vardagen...
På ett tåg mellan två orter någonstans i Sverige.
Det är en sådan där boskapsvagn med sittplatser längs sidorna för de som inte har någon bokad plats. Den är full med hemvändande julfirare, barnvagnar och en jätte stor hund som dreglar.
Tåget kränger fram genom skymningsljuset mot kvällsmörker och Göteborg.
En kvinna kommer från ena änden av vagnen med siktet på den andra änden. Hon har någon form av utvecklingstörning och viss funktionsnedsättning. Vagnen kränger och hon har svårt att gå.
Det är då det händer.
Full av tillförsikt inför det mänskliga sträcker hon ut sina händer utan att se sig om. Hon ser bara rakt fram dit hon tänkt sig, som om hon inte behöver tveka om att det skall finnas händer som möter hennes.
Det behöver hon inte heller.
En stor hårdrockskille möter först hennes vänstra hand, jag tar över och möter hennes högra, en ung tvåbarnsmamma tar över efter hårdrockaren och så tar hon sig igenom vagnen. Så för vi henne fram tillsammans.
Alltid är det en hand där och möter hennes när hon sträcker ut handen i luften.
Allt detta pågår till tonerna av Glasvegas i min ipod och det är vackert.
Jag tänker att det finns hopp och händer som tar i mot ...iallafall ibland om man har tur
