Jag inser att jag blivit blåst...och ser till att komma upp på vinden
"Visst har jag sett fransmännen i Benkällaren" säger jag och kväver en gäspning som inte alls finns där och jag tycker själv att jag låter blasé och världsvan.
Jag och en kollega är på väg till det där stället igen och små pratar lite under tiden. Det är då, som han mitt i ett anförande om en benkurs han tagit där under utbildningen, säger någonting om Benvinden.
Jag stelnar genast till och en nerv i närheten av ögat hoppar till ett par gånger.
Vad är det här? Vad är det han säger?
Finns det en Benvind också?
En Benvind som ingen berättat för mig om och som jag inte har sett. Jag känner mig upprörd och blåst. En hel vind full med ben och så får man se bara en skiten liten Benkällare.
Att jag tyckte att det var fantastiskt är glömt i samma stund som jag hör att det finns något jag inte sett.
"De finns jätte stora valben där och så...", säger han. Han fortsätter att prata men jag hör inte riktigt vad han säger för jag tänker bara på vinden som jag förvägrats.
Hjärnan börjar genast att försöka göra upp planer på hur jag skall komma dit.
"Har du sett rummet med grejer i foramalin i?" frågar han och jag blir genast uppmärksam på vad han säger.
"Nä" svarar jag men kontrar med att säga att vi har ett torkat lamafoster. Sedan får jag förklara att det samlats in under någon resa till Peru där de fortfarande ibland läggs under husgrunden när man bygger nytt för att välsigna huset.
Jag känner att vi i alla fall är tillbaka på nästan lika villkor igen.
Vi kommer fram och jag befinner mig åter igen nere i Benkällaren. Men trots att jag den här gången får sitta på valkots- pallarna, förmår inte källaren att göra mig lika upphetsad den här gången. Inte nu när jag vet att det finns en Benvind också, ett par våningar ovanför mitt huvud och det tycks ouppnåligt att ta sig dit.
Vi tittar på späckhuggarkäkar och mäter och grejar. Vi blir visade en som jag tror blir perfekt men jag hinner inte säga det innan vår värd säger att i värsta fall kan vi ju gå upp på Benvinden och leta för där kan det ligga en käke...
Jag hör att jag säger"Ja det är nog bäst att vi gör det!" alldeles för snabbt och bestämt. Det låter lite underligt men det funkar. Jag har redan funnit vad jag kom för, men det håller jag tyst om.
Min ciceron flåsar i trapporna, men skit samma. Benvinden - Here I come!
Jag har sett den! jag var där!
Jag tänker inte berätta hur det såg ut där. Det får ni fantisera fram själva.
Nästa gång skall jag ta mig in till formalinburkarna...Att vara lätt morbid är nog inte skäl nog men det skall nog gå, småning om.
Lukten av ben följde mig hela dagen och gjorde mig lätt illamående.
Det var det värt!
