Saker jag dödat del 1
Lägg dig ner!
Nej inte så. Djupare. Längre ner. Ända in till marken.
Lova mig att aldrig glömma hur det ser ut här nere. Hur solen silas genom tunna bladverk. Ser du hur ett vilset fågeldun dansar runt i luften? Minns du de yttepyttiga signalröda spindlarna som kom fram om man drog bort den gröna mossan från berget bakom huset? Så röda att man kunde gjort läppstift med dem.
Du lovade ju dig själv att aldrig glömma och nu har du inte ägnat dem en tanke på säkert tjugo år. Svikare!
Jag skall minnas dem. Dem och myrfarmen i den gamla syltburken. Myrorna dog som flugor.
Vad dör myror av förutom myrgift, hungriga fåglar och att någon klumpig älg trampar på dem? Dör de av hunger, ålder eller sorg? Hade jag glömt att älska mina myror?
Jag tog med dem till förskolan. Jag tappade burken och det kom myror, jord och glas över hela golvet, men jag samlade ihop alla myror och la dem i en ny burk. Nästan alla i alla fall. Jag kan ju ha glömt en och annan. De är ju faktiskt fasligt små och håller sig inte still.
Glasburken stod på fönsterbrädan i mitt rum och de första dagarna visade de idel flit och började gräva gångar och påbörja en ny, bättre och starkare civilisation. Man måste beundra dem för deras kämparglöd och ovilja att låta sig nedslås...
Jag hade råkat komma åt deras bo med i en spade i trädgården och när jag satt där och betraktade dem rusa hit och dit, på ett vis som kunde tyckas förvirrat, men som antagligen bara följde katastrofplanen till punkt och pricka, fylldes jag liksom av en ömhet inför dem.
Det spelade ingen roll att det var röda ettriga pissmyror, det rörde sig om. De sprang runt med sina ägg och puppor för att skydda dem till varje pris och denna lojalitet och omtanke för kommande generationer talade till mig och på så sätt hamnade de i min burk.
Genast började dessa hjältemodiga pionjärer, att börja på ny kula och grävde gångar och började planera för framtiden. Säkert hade stora planer dragits upp om ståtliga statyer och ett nytt slott för myrdrottningen. Det var en fröjd att se dem arbeta.
Så här i efterhand skulle man kunna påpeka, att de nog borde, ha börjat med sjukhuset.
Redan efter ett par dagar, började de vandra runt, runt i en planlös galenskap och ingen brydde sig om de döda insekter jag fångat och dödat för att föda dem med. De bara gick runt, runt, runt…
Tillslut la de sig bara en efter en på ryggen och dog. Jag kan fortfarande se bilden av hur de den sista morgonen låg i drivor, döda på rygg ovan jord inuti glasburken. Bilden förmår ännu att fylla mig med äckel och skuld.
Förlåt myrorna, förlåt…men ni var ändå ganska äckliga!
