Death by death

Är det rätt att ställa ut mänskliga kvarlevor på museum? 

Förmodligen skulle någon,  inläst på postkoloniala teorier och med en välutvecklad känsla för etik, utbrista i ett rungande nej.

Visst är det kanske fel, men kom igen....Det är ju det bisarra som är kul.

Min barndoms magi antar samma form som de siamesiska tvillingarna som sover evig sömn, svävande i formalin som ännu visas på Naturhistoriska Museet.

I lågstadiet gick jag i judo och jag var fan bra. Tredjen bäst poäng på hela klubben! 

Hemligheten med min framgång var nog inte bara min ettrighet och oerhörda judotalang utan berodde kanske delvis på att jag redan i så tidig ålder underdrivit min vikt en smula. 

Tävlingsklasserna utgick inte från färgen på bältet utan var även viktbaserad.

Ve de stackars myggor till spinkiga små gossar som jag obarmhärtigt slängde i mattan med en väl inrepad osoto gari.

En vår var det dags för judoläger som skulle gå av stapeln i Varberg. Förutom tävling, träning och att de två killarna Leo och Ola stängde in mig i köket på kvällen och tvångsfrågade chans på mig, ingick även ett besök på Varbegs fästning med tillhörande museum. 

Vi lekte jage genom utställningshallarna och jag minns att det luktade trä och tjära där inne. Jag minns hur vinden kändes mot ansiktet uppe på fästningenvallarna och hur jag lät tiden spolas tillbaka och i tanken befolkade platsen med soldater, fiskare som arbetade med sina garn nere vid vattnet och foror som kom farande från inlandet.

Bäst av allt minns jag dock Bockstensmannen.

I rummet där han fanns lekte vi inte jage. 

Vi stod stilla med viddgade pupiller och betraktade honom och hans röda hår.

Vem var han? Vad hade hänt honom? Saknade någon honom? Vad drömde han om?

I en liten monter bredvid fanns en burk med en bit av hans läpp och hans mustasch. Underligt nog är det den som gjorde det starkaste intrycket på mig och jag kan fortfarande se den tydligt och klart framför mig om jag blundar.

En liten bit mustasch, det är vad som ibland blir kvar av en människa. 

Ibland behövs det inte mer än så för att avstånd i tid skall upphöra och att vi alla skall leva i parallella stunder av Nu. I en kort sekund var det som om vi möttes. I nästa var ögonblicket över och han försvann in i det förflutna igen.

Tiden gick och vi växte upp Leo, Ola och jag. 

Innan vi fyllt tjugo var en av oss en mördare.

Men där och då, när vi tillsammans betraktade, vad man tror kan vara offret för ett rånmord, visste vi inget om att en av oss, skulle döda en människa för pengar.

En summa pengar som knappt räckte till en kebab.