Death by death

Om man jobbar på en illegal benfabrik i Indien någonstans, skulle ens arbetsuppgifter kunna bestå av att lägga kroppar i nät och sänka dem i floden och att fiska upp dem igen efter någon vecka så där. 

Efter en vecka har vattnet, bakterier och fiskar gjort gemensam sak och gett köttet en mer mjuk och dallrig koncistens, som är tämligen lät att lossa. 

Därefter skrubbar man benen ordentligt och badar dem i kaustiksoda för att få bort det sista "köttet"

Då är det rena men har en mer gulaktig färg än vad som passar sig i skolsalen, så för att få dem medicinskt vita lämnar man benen i solen en vecka innan de bleks i någonslags klorlösning.

Det här är ju naturligtvis på många sätt ett oerhört makabert jobb, som förr och antagligen fortfarande i stor utsträckning, sköttes av människor från Dome kastet ( de kast som arbetade med kremeringen av döda).

Jag hade aldrig klarat av det. Jag skulle aldrig vilja klara av det och ändå...

Jag fascineras av det...

Trots det sover jag inte i en kista, har inte svarta väggar, rycker inte av vingar på insekter och är inte alls intresserad av vare sig seriemördare eller ritualmord.

Jag fascineras av det det jordiska.

Det biologiska.

Det avdramatiserade.

Det vardagliga.

Det köttiga.

Det vi kallar Jag. Det vi kallar mänsklighet och besjälar, kan likväl reduceras till ben och mosigt kött.

Vi skapar och vi förmultnar. Vi är förmer och ingenting.

Vi har bara föreställningen om att vi är.

Även utan rikligt med svart kajal och mordisk lusta, så har jag trots allt personlig erfarenhet av själva processen och allt jag har att säga är...

De får det att verka så LÄTT.

För ett par år sedan ville jag ha en koskalle på väggen (det hade också en fullt logisk förklaring som jag inte kommer redogöra för här och nu).

Det är inte så lätt att hitta koskallar bara så där så jag hittar en bonde på landsbygden som jag fick ett kohuvud av. Med kött, med öron och visdomständer. Hela härligheten!

Då startade KAMPEN.

Den skulle komma att pågå i ca  11/2 år och den var hård och kostade mycket lidande.

Jag kokade den förbannade djävla skallen i säkert över ett dygn. Jag skar, rev och slet bort kokt kött (som förövrigt skall vara något av det bästa köttet). Jag kokade den igen. 

Jag tvättade den med högtryckttvätt. Vatten och kött skvätte åt alla håll. 

Tillslut fick jag skallen ren men den STANK så det gick ju inte att var i närheten av den.

Jag kokade den igen och igen...och igen.

Den fick ligga ute i en myrstack i flera månader och den STANK.

Jag kokade den igen.

Den fick bada veckovis i klorin.

Och den STANK.

Den fick spendera några månader på ett vindskontor för att "lufta" av sig och den fick bada i klorin igen och tillslut satt den på min vägg: Ben vit, stenhård och nästan luktfri.

Min segertrofé. Människan hade segrat. Jag hade segrat. 

Jag var värdig att ha den. Min kamp som icke hade varit lättköpt, helgade relationen ko/människa. 

Processen hade gjort oss till ett.

Jag älskar kor!!!

Nu skall jag åka till världens ände och tillbaka...nästan i allafall så det kommer inte hända så mycket på bloggen den närmaste tiden. Men jag skall resa långt och vara på spaning efter Döden...så klart.