Death by death

Hur Tuthmosis I, som då förstås bara heter Tuthmosis, lägger armen runt sin dotters axlar och slår ut med den andra handen som om han själv skapat landskapet under dem.

"Här " säger han "Här är platsen där mitt eviga livs resa börjar"

Jag tänkte mig att hon skalv till i den tidiga morgonen, som ännu hade något av nattens svalka i sig. 

Men det var inte den svala luften som kröp ner längst hennes ryggrad. Det var det mäktiga landskapet som skapat och utvalt av gudarna låg där framför dem, som indränkt av guld och blod.

Jag tänkte att den platsen bar på nyckeln till att hon hade styrka nog att bryta alla mönster och betvinga alla belackare och bli den första och ända kvinnliga Farao. Att bitarna skulle falla på plats och att landskapet skulle få mig att hissna.

Jag tyckte ju att jag kände henne

Så är det bara så himla fult.

Och varmt.

Och grusigt.

Och fullt av turister.

Vad är det som är så djävla kungligt med den här dalen?

Nere i gravarna är det säkert över 40 grader och svetten rinner och det är nästan så att tanterna är på väg att själva få stå inför Osiris för att väga sina hjärtan på Anubis våg. Lätt väger rättvisans fjäder mot feta hjärtan som knuffat och buffat sig fram. Bäst att de passar sig och tar sig upp mot ljuset, luften och nya vattenflaskor, om inte det krokodilhövdade vidundret skall få sig ett skrovmål. 

Hur kunde de välja den här platsen tänker jag. Denna grushög i grusdassig öken.

Men jag känner ju öken. Vet hur ful och skoningslös och livlös den är i skarpt ljus. Vet hur den förvandlas när ljuset mjuknar. Hur form och pärlemor kryper fram, ur skarpa skuggor och hålor och väller fram över landskapet. Fyller det med oändlighet och sjärnstoft.

Men nu så här mitt på dagen kan det kvitta.

Jag vill hellre vara med Ali. 

Glida fram över Nilen i hans båt. 

Simma med osynliga föroreningar och berberbarn. Allt medan kapten Ali inte låter sig stressas av något.

Han röker hasch från Sudan, åsnorna skriar och solen börjar gå ner.

Och jag fattar grejen.