Death by death

Vi har egentligen aldrig varit speciellt nära så det sorgliga är väl just det faktum att jag inte sörjer.

Vi får plats i kapellet. 

Vi som kommit för att säga farväl.

Alla värmländska kusinerna är där, flygkusinen, hästkusinen och ha-två-barn-när-man-är-sjutton-inte ha-någonstans-o-bo-o-förlorat-sina-barn-kusinen.

Och så har vi farmors virkkompisar och så chile klanen så klart. 

Prästen talar om sorg och saknad och säger att om man inte sörjer har man inte älskat. 

Bara då vill jag gråta lite grann eftersom jag inte sörjer och alltså är en människa som icke har älskat.

Bara över mig fäller jag en tår.

Efteråt äter vi smörgåstårta hemma i farmors lägenhet.

Jag sitter i farmors soffa. Soffan har funnits längre än jag på den här jorden.

Alla kusinerna har som barn sovit i soffan.

Barndomens farmors-besök följde givna mönster. 

Jag sov i soffan. Pappa var ute och trillade väl inte in förrens  framåt morgonen. 

Han hedrade dock vår affärsuppgörelse och varje morgon låg det en påse med kletiga salta godisar i en påse på köksbordet, som muta till mig. 

Barn vaknar tidigt men får de godis så håller de käft.

Straffet för sena nätter och för mycket alkohol, fick pappa när farmor väckte honom för kl 12 serverades det middag. Gråkôrv och potatis och så efteråt kaffi....

Pappa köpte alltid en klippbok till mig på Domus vid torget. 

En gång fick jag ett pennskrin i trä. 

Samma soffa, samma säng , samma tavlor på väggarna också så 467 tomtar...

Det lämnar farmor efter sig och ingen vill ha någonting.

Vem vill ha 467 tomtar?

Det blir så lite kvar av en människa. Liksom bara tomtar.

Smörgåstårtan är god.

Vi utbyter anekdoter om mosters förre man som kusinerna genomlevde hela sin barndom med. 

Om gången när han hade kommit över ett helt parti med vänsterskor eller när han reste runt med sina karuseller. Han var fan inte klok men jösses vad han fick folk att skratta.

Han hade en egen son som hette Burt. Bara en sådan sak.

När jag var liten sa jag att jag skulle gifta mig med min äldsta kusin och bo i en stuga vid havet. 

Nu flyger han jas-plan och är medelålders men kanske att jag kan sträcka ut en fot när hans fru går förbi så hon trillar och slår ihjäl sig.

Men sedan är det dags att skiljas och sprida ut oss över Sverige kartan.

Vi kramar om varandra så som man gör när man förenas av blodsband, men i själva verket känner jag ingen av de här människorna.

Vi säger att vi får ses igen.

Men man vet ju. 

Sist vi sågs var vid farmors 80-årsdag för åtta år sedan.

Nu finns inte farmor.

Bara tomtar.

Jag tar bussen hem och svär över att jag tog den svarta vårkappan.

Det är kallt.