Death by death

Inte bara förmår det att göra Bamse stark, förhöja koppen med te, man kan stoppa döda i det också.
Honungens antiseptiska och konserverande egenskaper gjorde den tidigt till ett balsameringsmedel.
Egyptier, babylonier, assyrier, skyter, perser, spartaner och många andra forntida folk bevarade sina döda i honung.
Som en liten parantes sägs det att spartanerna var förbjudna att äta honung.
Man var tydligen rädda för att man skall bli allt för lena och fjolliga av detta ljuva, rinnande guld.
Bättre då att äta småsten.
Fast det tror jag i och för sig inte, att de gjorde.

Akilles låg enligt Homeros död i sjutton dagar i ett välgörande honungsbad, innan han lades på bålet "omvärvd av dofter av balsam och söt honung".
Det kallar jag rökelse, i stället för nått kväljande sandelträ. 

Alexander den store balsamerades enligt egen begäran sedan han så snöpligt avlidit av malaria i Babylon 323 f. Kr.
Ända in på 200-talet låg kroppen på lit de parade i Alexandria, väl bevarad i honungen förutom att nästippen gick av när kejsar Augustus var där och inte kunde låta bli att peta. Något man ändå måste förstå, vem hade inte velat peta lite.
Bara lite.

En tappad näsa är ju inte heller så mycket att klaga på, med tanke på att man sedan dess lyckats slarva bort hela Alexander och inte har någon aning om vart han kan befinna sig.




En annan känd honungsbalsamering gällde Marianne, hustru till kung Herodes I av Judéen ett par årtionden f. Kr.
Kungen lät i ett anfall av svartsjuka avrätta hustrun för att sedan, "för sin stora kärleks skull", spara henne i åratal inlagd i honung. 

Herodes I borde tränat en smula på impulskontroll.
And that´s all I have to say about that!