hungrar efter odödlighet...

Saker jag dödat del 2
Alla bär vi väl på vår egen saga inombords?
Genom åren skapas myten om det egna jaget, genom föräldrar och vänner som speglar en och återberättar uttryck och händelser. Iallafall min familj består av sagoberättare.
Min myt börjar med natten då jag föddes. Då rev och slet vinden i gulnande höstblad och gatlyktorna gungade fram och tillbaka och var nära att slita sig ur sina fästen. Jag har fått återberättat hur de gav gatorna ett pendlande spöllikt ljus och att min mamma vankade av och an. Av och an.
Det är början på Mig.
Den händelse, som berättats flest gånger är nog ändå den om den lilla kattungen.
Vi hade två katter. Tiss och Sara.
Storasyrran hade bestämt att Sara var hennes och Tiss kunde få vara min om det nu, nödvändigtvis skulle vara rättvist.
Oturligt nog var jag så liten att jag inte hade koll på saker och ting så hon döpte min katt till Tiss. Fint namn tycker jag nu förvisso, men det kom inte till för att var fint utan för att det var så likt ordet kiss.
Sara och Tiss förde en tämligen fri och lösaktig tillvaro och födde ständigt nya ungar. De var fenomenala på att tajma födslarna och tronade i var sin motsatt garderob i hallen och lät kattungarna springa fritt i mellan. De turades även om att stanna och vara hemma med alla ungarna medan den andra var ute och visade upp sig för traktens hankatter.
Vid en av alla dessa födslar när jag var så liten att jag inte kommer ihåg det själv, hände det sig så att en av kattungarna var lite mindre och svagare än de andra i kullen. Men den var säkert väldigt gullig.
På egen hand hade jag beundrat kattungarna en liten stund och ville väl ta upp den lille rackarn och hålla lite i den bara. Så liten, mjuk, blind och pipig. Så...hållvänlig.
Trots att jag i stort sätt är uppvuxen på något så ohälsosamt som kalaspuffar var det inget fel på mina starka, fina händer.
Jag råkade visst hålla lite för hårt och den lille sötnosen gick ett tragiskt öde till mötes, när den klämdes till döds mellan mina knubbiga, klåfingriga barnfingrar.

Tragedin var ett faktum och det var inte så mycket annat att göra än att samla ihop trupperna och genomföra en högtidlig begravning bakom utedasset.
Och nu till orsaken till att det här är en av min familjs favorithistorier.
Storasyrran var otröstligt och grät i högan sky under hela begravningsakten. Förutom när det gäller namngivning av katter, har hon begåvats med ett hjärta av guld och en oändlig brunn av empati att ösa ur.
Vad gjorde KATTUNGE-MÖRDERSKAN själv?
Grät ohejdat?
Hängde med huvudet och strödde aska i sitt hår?
Inte då! Hela begravningen igenom tjatade jag bara på bred göteborska:
"Kan jag få se den lille döe kattongen? Ja vill se den lille döe kattongen!"
Där satte jag tonen för fortsättningen på det som är jag.
Jag följde dessutom upp det med, att ett par år senare anlända något sent till ett barnkalas. När jag kom grät alla barnen högt och hjärtskärande i kör. Födelsedagsbarnets gröna undelat hade så att säga, hastigt lämnat paryt och låg död på diskbänken.
Inte grät jag då heller inte utan gick bara fram och stirrade på fågeln och utbrast lakoniskt, "Ja, ja! De får väl köpa sig en ny"
Det kunde aldrig ha blivit på annat sätt än så här.
Death by death says: "Just suck it up!"
Hellre benlös än hjärtlös


Saker jag dödat del 1
Lägg dig ner!
Nej inte så. Djupare. Längre ner. Ända in till marken.
Lova mig att aldrig glömma hur det ser ut här nere. Hur solen silas genom tunna bladverk. Ser du hur ett vilset fågeldun dansar runt i luften? Minns du de yttepyttiga signalröda spindlarna som kom fram om man drog bort den gröna mossan från berget bakom huset? Så röda att man kunde gjort läppstift med dem.
Du lovade ju dig själv att aldrig glömma och nu har du inte ägnat dem en tanke på säkert tjugo år. Svikare!
Jag skall minnas dem. Dem och myrfarmen i den gamla syltburken. Myrorna dog som flugor.
Vad dör myror av förutom myrgift, hungriga fåglar och att någon klumpig älg trampar på dem? Dör de av hunger, ålder eller sorg? Hade jag glömt att älska mina myror?
Jag tog med dem till förskolan. Jag tappade burken och det kom myror, jord och glas över hela golvet, men jag samlade ihop alla myror och la dem i en ny burk. Nästan alla i alla fall. Jag kan ju ha glömt en och annan. De är ju faktiskt fasligt små och håller sig inte still.
Glasburken stod på fönsterbrädan i mitt rum och de första dagarna visade de idel flit och började gräva gångar och påbörja en ny, bättre och starkare civilisation. Man måste beundra dem för deras kämparglöd och ovilja att låta sig nedslås...
Jag hade råkat komma åt deras bo med i en spade i trädgården och när jag satt där och betraktade dem rusa hit och dit, på ett vis som kunde tyckas förvirrat, men som antagligen bara följde katastrofplanen till punkt och pricka, fylldes jag liksom av en ömhet inför dem.
Det spelade ingen roll att det var röda ettriga pissmyror, det rörde sig om. De sprang runt med sina ägg och puppor för att skydda dem till varje pris och denna lojalitet och omtanke för kommande generationer talade till mig och på så sätt hamnade de i min burk.
Genast började dessa hjältemodiga pionjärer, att börja på ny kula och grävde gångar och började planera för framtiden. Säkert hade stora planer dragits upp om ståtliga statyer och ett nytt slott för myrdrottningen. Det var en fröjd att se dem arbeta.
Så här i efterhand skulle man kunna påpeka, att de nog borde, ha börjat med sjukhuset.
Redan efter ett par dagar, började de vandra runt, runt i en planlös galenskap och ingen brydde sig om de döda insekter jag fångat och dödat för att föda dem med. De bara gick runt, runt, runt…
Tillslut la de sig bara en efter en på ryggen och dog. Jag kan fortfarande se bilden av hur de den sista morgonen låg i drivor, döda på rygg ovan jord inuti glasburken. Bilden förmår ännu att fylla mig med äckel och skuld.
Förlåt myrorna, förlåt…men ni var ändå ganska äckliga!
World Congress on mummy studies, Lanzarote 2007
