6 years, 7 months and 27 days
Plats: Berlin
Du får lägga din väska och jacka i en korg precis som säkerhetskontrollen på en flyplats. Sedan får du själv vandra in mellan metalldetektorns metallbågar medan vakterna iaktar dig
Över dig, över marken har du ett fält av 2711 betongblock.
Som om någon plöjt upp sin åker och odlat ödslighet, sorg och järnhård vilja.
Det är lika fult som jag hade föreställt mig, men starkare och lekfullare trots allt . Det är rätt kul att springa vilse bland betongblocken. En del av besökarna ser sorgsna ut, men en liten kille leker kurragömma med sin mamma. Han kiknar av skratt när han plötsligt hoppar fram bakom en betongblock, för att skrämma henne. Mamman är snäll och spelar vetskrämd.
Själv posar jag inför kameran och skrattar åt, att jag av en händelse ser ut som Anne Frank i blommig klänning och flätor. Fast som en Anne Frank med starbuckskaffe i näven.
Platsen är the memorial to the murdered jews of Europe och under marken finns man ett informationscenter. För att komma in där måste man passera metalldektetorerna.
Att gå runt i de olika rummen där nere känns i magen. Det är som om man skulle kunna skära i luften och tystnaden är massiv, som betongblocken ovanför våra huvuden, trots att det är fullt av folk och man får tränga sig fram.
Jag är trots allt ganska cynisk så jag undrar om det är så tyst för att, det man känner i dessa rum är så starkt, eller om man känner så starkt för att det är så tyst. Cynisk eller inte krävs det en hel del för att hålla igen tårarna.
Förintelsen är så rå, så beräknande och så vidrig att det gör det svårt att förstå. De höga dödssiffrorna gör det stört omöjligt att fatta, så man stänger liksom av. Det blir ju bara en anonym grå massa av allt. Ansiktslös...Viljelös...Tröstlös...Hopplös....blös...gös...mös...rös...
Tanken vill glida iväg. Inte bry sig.
Här tillåts man inte ta skydd bakom massan utan individer träder fram ur glömskan och får återupprättelse.
I ett rum projeceras ett namn och ett födelseårtal och ett dödsårtal åtgången, på alla fyra väggar samtidigt. Under tiden hörs en röst som berättar vem denna människa var och det man vet om hur den dog.
Här får förintelsens varje enskilt offer träda fram ur massan och ta sin identitet och sin historia tillbaka. Här skall varje människa få någonslags upprättelse. En person, ett levnadsöde, ett namn. Inte längre bara ett nummer. Det är som att gå tillbaka till källan.
Uppräknandet av alla judar som blev offer för förintelsen beräknas ta 6 år, 7 månader och 27 dagar. Sug på den lite.
Samtidigt läser jag en bok om kvinnor på båda sidor i konflikten mellan Israel/Palestina. En israelisk bosättare säger att palestinierna kan väja fritt: Acceptera Israel och stanna kvar som andra klassens medborgare utan rösträtt, flytta eller DÖ!
Jag tycker mig känna igen retoriken. Kan förstå metalldetektorerna.
Människan lär sig visst aldrig.
