6 years, 7 months and 27 days
Plats: Berlin
Du får lägga din väska och jacka i en korg precis som säkerhetskontrollen på en flyplats. Sedan får du själv vandra in mellan metalldetektorns metallbågar medan vakterna iaktar dig
Över dig, över marken har du ett fält av 2711 betongblock.
Som om någon plöjt upp sin åker och odlat ödslighet, sorg och järnhård vilja.
Det är lika fult som jag hade föreställt mig, men starkare och lekfullare trots allt . Det är rätt kul att springa vilse bland betongblocken. En del av besökarna ser sorgsna ut, men en liten kille leker kurragömma med sin mamma. Han kiknar av skratt när han plötsligt hoppar fram bakom en betongblock, för att skrämma henne. Mamman är snäll och spelar vetskrämd.
Själv posar jag inför kameran och skrattar åt, att jag av en händelse ser ut som Anne Frank i blommig klänning och flätor. Fast som en Anne Frank med starbuckskaffe i näven.
Platsen är the memorial to the murdered jews of Europe och under marken finns man ett informationscenter. För att komma in där måste man passera metalldektetorerna.
Att gå runt i de olika rummen där nere känns i magen. Det är som om man skulle kunna skära i luften och tystnaden är massiv, som betongblocken ovanför våra huvuden, trots att det är fullt av folk och man får tränga sig fram.
Jag är trots allt ganska cynisk så jag undrar om det är så tyst för att, det man känner i dessa rum är så starkt, eller om man känner så starkt för att det är så tyst. Cynisk eller inte krävs det en hel del för att hålla igen tårarna.
Förintelsen är så rå, så beräknande och så vidrig att det gör det svårt att förstå. De höga dödssiffrorna gör det stört omöjligt att fatta, så man stänger liksom av. Det blir ju bara en anonym grå massa av allt. Ansiktslös...Viljelös...Tröstlös...Hopplös....blös...gös...mös...rös...
Tanken vill glida iväg. Inte bry sig.
Här tillåts man inte ta skydd bakom massan utan individer träder fram ur glömskan och får återupprättelse.
I ett rum projeceras ett namn och ett födelseårtal och ett dödsårtal åtgången, på alla fyra väggar samtidigt. Under tiden hörs en röst som berättar vem denna människa var och det man vet om hur den dog.
Här får förintelsens varje enskilt offer träda fram ur massan och ta sin identitet och sin historia tillbaka. Här skall varje människa få någonslags upprättelse. En person, ett levnadsöde, ett namn. Inte längre bara ett nummer. Det är som att gå tillbaka till källan.
Uppräknandet av alla judar som blev offer för förintelsen beräknas ta 6 år, 7 månader och 27 dagar. Sug på den lite.
Samtidigt läser jag en bok om kvinnor på båda sidor i konflikten mellan Israel/Palestina. En israelisk bosättare säger att palestinierna kan väja fritt: Acceptera Israel och stanna kvar som andra klassens medborgare utan rösträtt, flytta eller DÖ!
Jag tycker mig känna igen retoriken. Kan förstå metalldetektorerna.
Människan lär sig visst aldrig.
Är övergivet dött?
Även platser dör...
Förfaller. Förruttnar. Förmultnar. Förvandlas.
Återskapas till något annat.
Först när väggar och tak faller samman, öppnar de upp för nya vägar att gå.
Tanken får vandra fritt.
Människan har en inneboende upptäcktsresande inom sig. Så befolkade vi jorden.
Vi är utrustade med en vilja och en längtan att ta oss bortom det kända.
I alla fall några av oss. Inte alla vågar.
Men några av oss måste bara bort från vägen. Måste rispa armar och ben, gå vilse eller tänka nytt.
I brist på terra nullis, återstår det förflutna att söka och upptäcka.
Vi vill skapa, finna eller förgöra. Vi är expeditionsdeltagare.
Bilden är tagen av Mats Lindbäck en man som rustar sig med kamera inför expeditioner och hämtad från facebookgruppen Övergivna platser.
Den är som en akvarell av Lars Lerin.
Evig och förgänglig.
Den får mig att i tanken rusta för expedition ut i det övergivna...
En akt av kärlek - om de äldsta mumierna i världen
Någonstans i världen, i ett särskilt rum, står en grå kartong på en hylla.
I den vilar, ett tvillingpar, sida vid sida på en bädd av rödbrun sand.
För det mesta vilar de ostört i mörkret, men ibland händer det att dörren öppnas och deras beskyddarinna kliver in i rummet för att flytta något på någon hylla, eller för att se till att klimatet är det rätta och att inga insekter fastnat i insektsfällorna.
Kanske lägger hon ibland handen på kartongens lock och sänder dem en hälsning.
Det vet jag förresten att hon gör. Pratar med dem. Vakar över dem.
Någon måste vaka över dem, nu när inte deras föräldrar kan göra det längre.
Dessa tvillingar levde antagligen bara ett fåtal timmar innan de dog.
Ett par skälvande timmar den där gången. På en annan plats långt borta.
För 7.000 år sedan.
Det är två mumifierade barn som ligger i kartongen. Sida vid sida, just som de vilat tillsammans i magen.
De äldsta mumierna i världen, är barn och de kommer från en kultur som levde i Atacama öknen för 7.000 år sedan, i det som idag är norra Chile.
Kulturen kallas Chinchorro, efter stranden man först hittade rester av deras boplatser på.
Här levde de utlämnade till havets nyckfullhet. Levde med vind och saltstänk.
Fiskade, knöt nät, harpunerade sjölejon, blev höga på hallucinogena droger, älskade, prydde sig med halsband av lapis lazulis och färggranna fågelfjädrar och bodde i vasshyddor eller tält av läder, med golv av jord eller sjögräs.
De levde och de dog.
Man tror att var fjärde chinchorrobarn dog innan de fyllt ett år. Döden var ständigt närvarande.
På de allra äldsta gravplatserna finner man bara mumier av barn.
Konsten att mumifiera är en konst sprungen ur kärlek.
Kärlek! Inte svårare än så och svårast av allt. Att förlora ett barn.
I dag när ett barn, även de mycket tidigt eller redan innan födseln dör, uppmanar man och stödjer de anhöriga igenom processen att ta farväl. Att hålla om sitt barn, att klä det och att vårda sitt döda barn. Våra instinkter, våra hormoner som strömmar genom kroppen säger åt oss att vi skall ta hand om våra barn och vårda dem. Något vi visste redan för 7.000 år sedan, vi glömde bara bort det väldigt länge.
En av världens ledande experter på chinchorromumier, menar att mumifieringstraditionen uppstod ur föräldrars sorg över att ha förlorat sina barn.
Genom en komplicerad och kanske i våra ögon brutal process skapade man en mumie och genom denna process bearbetade man även sin sorg.
Chinchorros flådde försiktigt barnen och rullade av huden och tog bort allt kött från benen. De förstärkte skelettet med pinnar, satta ihop det igen och fyllde ut kroppen med vass. Sedan beströk de kroppen med askgrå lera, modellerade ansikte och kroppsform, rullade på huden igen och krönte mumien med en peruk.
Sedan målade man mumien i en skimrande blåsvart färg. Färgen gjordes av manganstoft som fanns blandat med sanden på en strand i Arica.
För att få tillräckligt mycket färgpigment för att kunna måla ett barn, måste någon skiktat sand i åtskilliga timmar. Timmar man ger till någon man förlorat. Timmar man ger till sig själv för att sörja.
När man var färdig gömde man inte sina döda. Begravde dem inte i tystnad och glömska.
Försiktigt som om de ännu levde la man dem i sanden, bland de levande. Seden skötte familjen dem troget i många år och målade omsorgsfullt över alla sprickor och skråmor gång på gång.
Så småningom började man mumifiera även vuxna och man gjorde ingen skillnad på människor. Man behövde inte vara kung eller gud bara vän, barn, mamma eller farfar.
Här var döden demokratisk.
Det finns ett ordspråk på spanska som är sprungen ur en pan-andinsk tradition som säger att, "Döden kan inte döda mig, jag kommer att dö först när du slutar besöka mig".
Jag skall be de små tvillingarnas beskyddarinna att hälsa på dem oftare, för kanske är det värre att vara ensam än att ligga i en låda, med hopp om lite besök emellanåt.
En del förstår inte varför jag går igång på krukskärvor, ben och mumier.
De kan inte veta mycket om chinchorromumier, eller om kärlek för det här är ta mig fan något av det vackraste jag vet...
Kreativitetens död
Funderar just nu över poängen att hålla på att flytta runt bilder, fakta, drömmar och ögonblick.
Allt finns ju redan.
Där ute.
På nätet.
Duplicerat och upprepat i oändlighet.
Kopiera - Klistra in är rena döden för min inspiration.
Min hjärna är inte mycket för transpiration
den vill tydligen hellre ta den lätta vägen ut
-Länka till någon annan sida
Eller ändå bättre: Folk kan väl fan söka själva om de mot all förmodan skulle vara intresserade av..
något över huvudtaget....
Kanske kommer det trots allt inom en snar framtid komma ett inlägg om
världens äldsta mumier.... som skapades i det som idag är Chile, för sju tusen år sedan.
Tag och skriv
1
Om livet, om de levande.
Om döden, om de döda.
Om älska och hata.
Om öster och väster,
de två som aldrig skall mötas
och aldrig skiljas,
blott ana varandras närhet,
förnimma och följa varandras rörelser,
så som människan måste
i hat och i kärlek.
Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika:
Hur sällan mänskan äger makt
att avstå makt!
Att avstå jag och talan, avstå -
det enda som ger makt.
2
Jag reser mig ur min aska
- ett tänkande känsloliv
på väg att slukas av det gestaltlöst böljande
svävar jag åter.
Endast som vittne är människan till:
Tag och skriv!
ur Tag och skriv av Gunnar Ekelöf
Sött som socker
Hoooning det är fina grejer det.
Inte bara förmår det att göra Bamse stark, förhöja koppen med te, man kan stoppa döda i det också.
Honungens antiseptiska och konserverande egenskaper gjorde den tidigt till ett balsameringsmedel.
Egyptier, babylonier, assyrier, skyter, perser, spartaner och många andra forntida folk bevarade sina döda i honung.
Som en liten parantes sägs det att spartanerna var förbjudna att äta honung.
Man var tydligen rädda för att man skall bli allt för lena och fjolliga av detta ljuva, rinnande guld.
Bättre då att äta småsten.
Fast det tror jag i och för sig inte, att de gjorde.
Akilles låg enligt Homeros död i sjutton dagar i ett välgörande honungsbad, innan han lades på bålet "omvärvd av dofter av balsam och söt honung".
Det kallar jag rökelse, i stället för nått kväljande sandelträ.
Alexander den store balsamerades enligt egen begäran sedan han så snöpligt avlidit av malaria i Babylon 323 f. Kr.
Ända in på 200-talet låg kroppen på lit de parade i Alexandria, väl bevarad i honungen förutom att nästippen gick av när kejsar Augustus var där och inte kunde låta bli att peta. Något man ändå måste förstå, vem hade inte velat peta lite.
Bara lite.
En tappad näsa är ju inte heller så mycket att klaga på, med tanke på att man sedan dess lyckats slarva bort hela Alexander och inte har någon aning om vart han kan befinna sig.
En annan känd honungsbalsamering gällde Marianne, hustru till kung Herodes I av Judéen ett par årtionden f. Kr.
Kungen lät i ett anfall av svartsjuka avrätta hustrun för att sedan, "för sin stora kärleks skull", spara henne i åratal inlagd i honung.
Herodes I borde tränat en smula på impulskontroll.
And that´s all I have to say about that!
Konsten att veta om någon är död
Innan vi uppfunnit ordet hjärndöd och hjärtdöd.
Innan EEG och innan EKG.
Innan vi uppfunnit stetoskop.
Då var det inte alltid så lätt att veta om någon var riktigt död eller inte.
Säkert är att det florerade skrämmande historier om de som blivit levande begravda eller kanske helt enkelt återuppstått från de döda.
För att verkligen vara säkert på sin ställda diagnos - DÖD- använde "läkarna" en uppsjö av fantasifulla men fasansfulla metoder.
Vem hade inte vaknat upp från en släng av skendödhet efter att ha fått fotsulorna skalade, en glödhet eldgaffel uppkörd i rektum, fått varm urin hällt i ens mun, blivit ryckt i tungan under minst tre timmar eller kanske
blivit brutalt tutad i örat?
Det hade nog fått fart på de flesta.
Detta till trots hittade läkarna aldrig riktigt någon metod som helt kunde kännas säker och det var oerhört
krävande att stå och rycka någon i tungan i tre timmar, även om den franske läkaren Jean Baptist Vincent Laborde uppfann en handvevad tungdragningsapparat.
De flesta läkarna var överens om att förruttnelseprocessen var det bästa
beviset på icke-liv.
Ruttnar man borde man vara rätt så död.
Man lät därför kropparna ligga kvar i ett par dagar innan man lät begrava dem för att så att säga vara på den säkra sidan.
Förruttnelse doftar inte direkt kardemumma.
Så därför började man bygga så kallade väntbårhus, där man förvarade dessa kroppar som väntade på att
domen skulle ge utfall på Levande eller Död.
Dessa hus kunde ofta vara vackert utsmyckade och var särskilt vanliga i Tyskland under 1800-talet.
Det hände till och med att man gjorde olika salar för män och kvinnor.
För anständighetens skull!
Elller kanske för att freda kvinnorna från männen eller tvärt om. Om man varit död ett tag är det ju troligt att man skulle vara rätt så sugen när man vaknade upp.
Vaktmästare anställdes för att hålla uppsikt över de kanske- döda och kika efter livstecken.
Vaktmästarna hade till hjälp ett snillrikt system av snören som förband kanske-liken med en klocka.
Det sägs att det är här ifrån talesättet "Saved by the Bell!" kommer ifrån.
Men åren gick och inte klingade klockorna, förutom i de fall då förruttnelsen fick liken att röra på sig en smula, men tillräckligt för att få snöret och klockan att darra till. Det var helt enkelt inte så många som behövde bli räddade.
På 1940-talet hade väntbårhusen helt spelat ut sin roll.
Skönt att man själv inte behöver hoppas på att bli "Saved by the Bell!"
Judo läger
Är det rätt att ställa ut mänskliga kvarlevor på museum?
Förmodligen skulle någon, inläst på postkoloniala teorier och med en välutvecklad känsla för etik, utbrista i ett rungande nej.
Visst är det kanske fel, men kom igen....Det är ju det bisarra som är kul.
Min barndoms magi antar samma form som de siamesiska tvillingarna som sover evig sömn, svävande i formalin som ännu visas på Naturhistoriska Museet.
I lågstadiet gick jag i judo och jag var fan bra. Tredjen bäst poäng på hela klubben!
Hemligheten med min framgång var nog inte bara min ettrighet och oerhörda judotalang utan berodde kanske delvis på att jag redan i så tidig ålder underdrivit min vikt en smula.
Tävlingsklasserna utgick inte från färgen på bältet utan var även viktbaserad.
Ve de stackars myggor till spinkiga små gossar som jag obarmhärtigt slängde i mattan med en väl inrepad osoto gari.
En vår var det dags för judoläger som skulle gå av stapeln i Varberg. Förutom tävling, träning och att de två killarna Leo och Ola stängde in mig i köket på kvällen och tvångsfrågade chans på mig, ingick även ett besök på Varbegs fästning med tillhörande museum.
Vi lekte jage genom utställningshallarna och jag minns att det luktade trä och tjära där inne. Jag minns hur vinden kändes mot ansiktet uppe på fästningenvallarna och hur jag lät tiden spolas tillbaka och i tanken befolkade platsen med soldater, fiskare som arbetade med sina garn nere vid vattnet och foror som kom farande från inlandet.
Bäst av allt minns jag dock Bockstensmannen.
I rummet där han fanns lekte vi inte jage.
Vi stod stilla med viddgade pupiller och betraktade honom och hans röda hår.
Vem var han? Vad hade hänt honom? Saknade någon honom? Vad drömde han om?
I en liten monter bredvid fanns en burk med en bit av hans läpp och hans mustasch. Underligt nog är det den som gjorde det starkaste intrycket på mig och jag kan fortfarande se den tydligt och klart framför mig om jag blundar.
En liten bit mustasch, det är vad som ibland blir kvar av en människa.
Ibland behövs det inte mer än så för att avstånd i tid skall upphöra och att vi alla skall leva i parallella stunder av Nu. I en kort sekund var det som om vi möttes. I nästa var ögonblicket över och han försvann in i det förflutna igen.
Tiden gick och vi växte upp Leo, Ola och jag.
Innan vi fyllt tjugo var en av oss en mördare.
Men där och då, när vi tillsammans betraktade, vad man tror kan vara offret för ett rånmord, visste vi inget om att en av oss, skulle döda en människa för pengar.
En summa pengar som knappt räckte till en kebab.
Du skall inte tro att du är så märkvärdig
Livet är en vacker såpbubbla. I döden ser du hur tom männsikans bubbla är.
Carls von Linne (1707-1778)
Det effektivaste sättet för en organism att anpassa sig till omvärlden är att dö.
Sigmund Freud (1856-1939)
Något av ett dödläge
Skribenten har varit dödstrött och ligger i badet men återkommer inom kort med nya inlägg.
Dödssnygg
Vem suktar inte efter evig skönhet? Om detta tycks ouppnåeligt kan drömmen om att se snygg ut på sin egen begravning vara inom räckhåll. Detta mycket tack vare den moderna balsameringskonstens fader Thomas Holmes.
Dagens balsameringsteknik utnyttjar blodomloppet för att distribuera ett flytande konserveringsmedel till kroppens celler och på så sätt stoppa autolysen och skjuta upp vävnadsnedbrytningen.
De första som man känner till som försökte sig på arteriell balsamering var tre flammländsksa anatomer och biologer under slutet av 1600-talet.
De tidiga anatomerna led konstant brist på kroppar att skära i och var därför mycket motiverade i sina försök att lyckas bevara de kroppar man väl lyckats få tag på.
Dessa flammländska herrar lämnade efter sig beskrivningar på hur man genom att skära upp artärerna, spola bort blodet och pumpa in alkohol kunde lyckas fördröja naturens gång en smula, men det skulle dröja till 1800-talet innan man fick lite ordning på processen.
Thomas föddes i New York 1817 och växte upp och utbildade sig vid College of Physicians and Surgeons på Colombia Universitetet. Under sin studietid hade han intresserat sig för bekymret med att bevara kropparna man utförde anatomiska studier på. De metoder som använde sig för att försöka bevara kropparna så länge som möjligt var otillräckliga och man använde giftiga medel i processen som arsenik, kvicksilver och zink. Detta var direkt farligt för de karvande studenterna.
Thomas lyckades uppfinna en ny sorts balsameringsvätska som slog igenom stort, mycket på grund av det amerikanska inbördeskriget som producerade en stormängd resenärer som behövde lite hjälp på vägen för att komma hem i ett stycke så att säga.
Efter kriget startade Thomas ett företag och sålde sin patenterade balsameringsvätska Innominata. Han öppnade en drugstore, tillverkade läskedrycker och gjorde några totala felinvesteringar och lyckades bli av med allt han tjänat under kriget på sin mirakelvätska.
Vissa källor säger att han levde ensam i ett hus fullt av sitt eget hantverk. Kanske var det just för att hans sällskap, till större delen bestod av balsamerade kroppar i garderoben och huven liggande på bord, som han blev en smula kockolocko och spenderade de sista åren på olika institutioner.
Han satte tillexempel in en annons i en branschtidning och gjorde reklam för gummiklädda liksäckar, vilket han föreslog, även med fördel kunde användas som sovsäckar. Och varför inte??
Den moderna balsameringskonstens fader framförde innan sin död önskemålet om att inte bli balsamerad
Tack Thomas för att jag kan begravas som om jag vore full av botox.
Jag vet inte om jag skulle vilja köpa varken läskedryck eller sovsäckar av dig, men tack i alla fall.
Om någon inte vet vad autolysen betyder får i gärna ta reda på det och behålla det för er själva.
Att donera sin kropp...
Kan man donera hela kroppen till undervisning?
Den som vill donera hela sin kropp till medicinsk och anatomisk undervisning, måste under sin livstid skriva ett avtal om detta med någon av de medicinska högskolorna. Institutionerna är generellt intresserade men avgör från fall till fall om de kan acceptera en sådan donation. Avtalet tecknas med den mottagande (anatomi- eller motsvarande) institutionen vid respektive universitet.
I avtalet kommer donatorn och mottagaren överens om vad som ska gälla, till exempel när det gäller ceremonier (kyrklig, borgerlig eller utan ceremoni), uppgifter om anhöriga, gravplats eller minneslund etc. Institutionen ersätter med ett fast belopp kostnader i samband med begravningen. Inga kostnader ersätts i förväg.
Den som avser att donera hela kroppen på detta sätt kan ändå välja att säga ja till donation för transplantationsändamål. Den mottagande institutionen kan ge ytterligare upplysningar om hur man gör i dessa och andra avseenden som helkroppsdonator.
urdrag ur livsviktigts hemsida
Skulle du????
Skuggsjälen möter Drömmens syster
Vi förflyttar oss till gränstrakten mellan Venezuela och Brazilien. Där djupt inne i regnskogen lever Yanomami folket.
När en yanomami dör, bränns hans eller hennes kropp och de benrester som finns kvar mals av de anhöriga till ett pulver och förvaras i en kalebass. En gång om året firas den döde och då blandas denna pulveriserade rest av den döde med bananvälling och dricks av familjemedlemmarna. Detta är enda möjligheten att frigöra den dödes själ (inte riktigt det samma som det västerländska konceptet av själ. Själar är intrikata och går inte att direktöversätta) så att hon/eller han kan gå in i livet efter döden.
Den dödes själ, n
obolebe stiger med röken från likbålet och förenar sig med en skuggsjäl,
noneshi. Varje människa har en skuggsjäl, som en sorts "andra jag",och som tar gestalt som en liten varelse i människan själv eller i ett djur eller en växt. Om ett djur som härbärgerar
noneshi dör, dör även den med skuggsjälen förbundna människan.
Ritualen med att familjemedlemmarna dricker av den dödes benrester, för att den dödeskraft skall bli kvar och fortsätta var en del av gruppen, kallas av etnologer för "
endokannibalism"
Blanda inte ihop det med Hanibal Lectors smörstekta innerlår.
1. Lägg märke till vissa likheter med boken/filmen Guldkompassen
2. Om jag var en serifigur skulle jag lätt anta alteregot
Skuggsjälen kusin till Drömmens syster Döden.
Följ med ner i "Ben Källaren"....
Vissa ord får pulsen att ticka på lite extra i närheten av halsgropen. Inte finns det något att tveka om när han frågar om jag är intresserad av att följa med ner i "
ben källaren".
Det är inte ett skamligt förslag från en pedant psykopat som vill få mig med ner i källaren för att beskåda seriemördande psykopaters motsvarighet till etsningar. No monkey business här inte, men en hel del apor visar sig vara inblandat. Det handlar om vetenskap och att vi skall ner och titta på späckhuggar tänder. Så klart!
Vad är en kropp och vad är ett ting? Vad är ett djur och vad är pälsmaterial till en tjusig soffa? Jag har lärt mig att skilja dessa saker åt, men blir förvirrad av det som befinner sig mitt i mellan.
Först går vi i genom rummet med olika tullbeslag. Fräsiga kajmaner med munnarna uppspärrade så att man skall se deras tänder. Det är nog meningen att de skall se farliga ut men jag tycker det ser ut som de skrattar. En del ser dessutom ut att ha läppstift på sig. Klarlackade sköldpaddor med puttekulsögon betraktar mig från en hylla, fast puttekulorna gör att de ser ut att ha drabbats av gråstarr hela bunten. På en hylla ligger krockodilstövlar bredvid ett leopardskinn. Det får man inte ta med sig hem från semestern.
Vi går vidare och när han öppnar ett skåp befinner jag mig plötsligt ensam och utstirrad som på en scen. Publiken består av rad efter rad av monterade fiskar som betraktar mig stint. Gamla fina fiskar! Nästan 150 år gamla och åldern har fått dem att anta en brunaktig färg. De ser alla ut som rökta böcklingar. Fast de skimrar vackert i lysrörets sken.
Vi går vidare och han visar mig låda efter låda efter låda med fågelskinn...Det heter så, fast det är inte skinn direkt utan hela fåglar som inte blivit monterade. Det ser ut som döda fåglar som ligger på rygg bredvid varandra, som ett pyjamas party för döda.
Fåglar i plast påsar. Fåglar utan plastpåsar. Små kollibrir och stora fåglar. I tusentals.
Nu är det dags att se på däggdjursskinnen. Det är som att gå tillbaka i tiden. Till en tid av storvildts jägare och samlare. Till en tid då världen fortfarande var stor. Inte helt känd och inte alls så europeisk ännu...vilket man gjorde sitt bästa för att ändra på. Man gav sig ut i världen och man kom hem med världen i packlårar och här ligger nu världen. De flesta av skinnen här har legat ihop vikta och ihop bundna i bortåt en 100 år kanske. Man vågar inte vika upp dem eftersom de antagligen skulle gå sönder eftersom de är sköra och har legat vikta så länge. En del är ett mellanting mellan djur och skinn. Ett handben hänger kvar, en käke, en tass som fruset uppträckt tycks krafsa i luften. När jag vänder mig om hamnar jag nos mot nos med en lite hundvalp som ligger på en hylla. Nosen är ljusbrun, pälsen ser alldeles len ut. Den ser ut som den sover.
Längre in i samlingen hänger de på krokar om vartannat. Apor, mårdar, rävar i en salig röra. Det ser onekligen ganska brutalt ut. Det är tänkt att man skall lyckas gå igenom det här materialet och kroka ner dem från krokarna. En dag när man har tid och resurser. Idag när man packar om lägger man dem ömt ner på en hylla och täcker över dem med silkepapper. Som om de bäddas in och skyddas, inte bara mot damm och skadligt ljus utan även ifrån att bli utstirrade, utelämnade. Allt mer i enighet med vad vi anser vara rätt och värdigt idag.
Så är har vi äntligen kommit ner till "benkällaren".
Han öppnar dörren och rummets speciella doft slår i mot mig. Lite söt och kvalmigt. En doft som man kan tänka sig dröjer kvar i käderna efteråt. Längst väggarna står hyllor med lådor från golv till tak. Lådor fyllda med ben. På ett bord ligger käkar och djurkranier . På väggarna hänger det fler kanium.
I ett hörn ståtar två pallar gjorda av valben. Ernest hade säkert baserat ett helt sommartorp runt dessa monsturöst fula skapelser, som säkert tillkommit på 1800-talet. Sådana ser man inte ofta i home stagaing branchen. De jobbar ju mest med lime och aburgin och inte så mycket med ben.
Vi stannar till framför ett skynke och jag tycker han säger "Här har vi våra fransmän."
Bakom skynket finns två mänskliga skelett.
Fransmän? Har vi franska skelett? Är de mer kulturella? Var de bättre lämpade att studera på den tiden det begav sig?
Jag kommer fram till att han nog inte sa "franska", men kommer mig inte för att fråga vad han i själva verket sa.
Det är ju tänkt att vara vara värdigt det här.
På något underligt sätt känns det faktiskt så. Värdigt.
Döden kassör i schack klubben...
Sitta vak
Svettiga somrar mellan studier, spenderades på vårdhemmet.
Många mil avverkades i scholl-tofflor längst korridorerna.
Där mötte jag det mänskliga i alla former och jag hatade det och jag har nog aldrig skrattat så mycket som under de där somrarna. Det är något så oerhört roligt med någon som bajsar på spisluckan i köket eller försöker ta dina tänder, fullt övertygad om att du i själva verket snott deras snygga lösgaddar.
Sökaren som pep i ett. "Måste kissa" "Är Per uppe än?" "Torka med hårtorken mellan tårna!" "Måste kissa!!" "Är Per uppe än?"
Ibland när man stod där och valde bland fula tantklänningar för att sätta på någon liten tant, slog det mig att nästan var som att leka med dockor? fast fula och inte alls med så hotta tillbehör som Barbie hade. Come on? en stylist måste ju ha lite att jobba med.
Mest tyckte jag om att sitta vak och att sitta på sängkanten bredvid tant Elfrida och försöka få henne att ta morfinet. Cancern rev i hennes kropp våldsamt och obarmhärtigt. Hela hennes rum luktade cancer och död. Hon var envis och arg som ett bi och allt som oftast fick smärtan och medicinerna henne att se syner. Spindlar och råttor kröp över väggar och golv, men i mellan åt kunde hennes ansikte spricka upp i ett leende och det leendet fick hela världen att stanna. Då kändes det som om livet aldrig skulle bli fridfullare och mer fullkomligt än att sitta just så på en sängkant i solen och se damkornen dansa i luften med Elfridas hand i min.
Att sitta vak bredvid någon som var gammal och sjuk och skulle dö kändes alltid som ett privilegium. När det inte är ens egen morfar eller ens gamla moster står ens egen sorg inte i vägen och gör saker mer komplicerat än vad det är. En dag tar det slut. Punkt.
Det underliga är att man lär sig att se när det närmar sig. Det känns i luften. De sista dagarna eller kanske under de sista timmarna är det som om ansiktsdragen försvinner. Det är som om det Jag man tillskansat sig under sin livstid vänder tillbaka in igen. Kvar blir en dödsmask. Ett kranium. Kanske har man inte längre någon användning för sig själv som individ. Sådana småsaker behöver man inte längre bekymra sig om. Man går in i sig själv djupare och djupare och så är man inte där längre. Man drar ytliga rossliga andetag med allt längre mellanrum. Jag minns min första. Med mitt ansikte tätt mot hans stirrade jag på hans mun och tänkte "Är han död nu?", men ryckte till vid nästa andetag. "Men nu då? Är han död nu?"
Och till slut var hans faktiskt död och då blev det så där stilla i rummet. Jag lossade min hand ur hans, rättade till täcket för att hans tunna bleka armar såg så oskyddade ut och klappade lite på honom medans jag pratade lite med honom och önskade trevlig resa.
Sen lämnade jag rummet och jag hade ljugit om jag hade sagt annat än att en av de känslor som uppfyllde mig var en något morbid upphetsning.
Jag hade sett min första döda människa!!!
Om vi hade vägt farbrodern, hade det då saknats 21 gram?
Maltmästare Sjögren är död
Det sägs att det som skiljer människan ifrån djuren är det faktum att människan är medveten om sin egen förgänglighet. Människan lever sitt liv medveten om att hon en dag skall dö.
När man tänker på det är de flesta av oss redan döda.
Olof Skötkonung är död. Kung Hammurabi är död. Hitler är död. Kejsar Qin Shi Huangdi är sten död. Donator Hartmann och maltmästaren Sjögren är döda. En Märta, en Mary, en Magnus är död. En Karlsson, en Jansson, en namnlös.
Ni förstår nog vart jag vill komma.
De flesta av de ting vi omgett oss med är redan upplösta av tiden. Allt som finns kvar är trasiga bråkdelar av helheter. Kanske kommer den här bloggen att handla om sökandet efter skärvor, om mumier, om förfall. Eller kanske om jakten på evigtliv, eller om fossil. Just nu gillar jag fossiler. Kanske kommer den inte att handla om någonting eller om allting. De här raderna kanske är det enda som blir. Chansen är stor.
Under ett möte med en arkeolog, som berättade om de nästan tvåtusenår gamla mumiebyltena som funnits på Paracas halvön i Peru, försökte jag gång på gång ställa frågor som gick ut på att ta reda på vilka de var. Var bodde de? Vad åt de? Vad drömde de? Till svar fick jag bara, att "Det vet man inte!"
Tiden och gravplundrare har förstört ledtrådarna till det förflutna. De som en gång levde dog. Sen begravdes de. Det vet man... Säkert.
Är inte poängen med att de blivit begravda, att de faktiskt en gång levt? Så här i efterhand, efter en så där tvåtusen år, är döden det enda som finns kvar.
Så visst är det väl värt att följa uppmaningen som går att läsa på grindarna in till somliga kyrkogårdar: "Tänk på döden!"
Jag kan nästan svära på att döden tänker på dig.
